abbelibabba

Idris är inne i en fantastiskt skön period just nu. Snacket har lossnat totalt på sistone och fem-sex-ordsmeningarna bara bubblar ut. Nu vill han inte längre kännas vid sina gamla låtsasord som Mömm för boll. Han vaknar varje morgon med ett leende på läpparna och på Svarta grisen säger de också att han är världens gladaste unge. Det ska också sägas att jag aldrig hade vågat hoppas att Noam och Idris skulle komma överens så bra som de gör just nu. Kanske kommer jag få äta upp det men just nu är. Noam iaf en fantastiskt sjysst storebror som är löjligt älskad av Idris. Båda barnen har för tillfället blivit smittade av sin fars fotbollsintresse så till den milda grad att jag själv blir rädda för dem emellanåt. För inte ska väl en 2-åring ha koll på Maicon, Messi och Zlatan? Jag är helt oskyldig till indoktrineringen med undantag för ett och annat fotbollskort jag kan ha köpt Noam. Noam lirar varje rast till han är sjöblöt och Idris vill som sagt gärna vara sin bror. Mimmis svar på barnens mani är ett upptrappat förakt för sporten jag älskar och som barnen tror att de gillar. Terrorbalans och tuffa förhandlingar råder som ni förstår hemma lagom till säsongen börjar. Säsongen ja: Bajen spelar första matchen för året mot Assyriska på måndag, pappa och uffes födelsedag. Själv tänker jag ta en plats i Hoyzer Boyz som jag tränat med under vintern.

1. Mörkret 2. Kylan 3. Kollektivtrafikskaos 4. Kläder efter väder 5. Smaklösa grönsaker

Jag funderar mycket över hur man lär sina barn det där som kommer ta dem över alla hinder och vidare förbi alla svårigheter i livet. Det där som får dem att leva sina drömmar utan att gå över lik för att komma dit de vill. Jag tror att det handlar om att få dem att förstå hur man respektfullt tar plats. Var gärna bäst på fotbollsplan men om du inte också gör dina medspelare bättre är det värdelöst, gör alltid din röst hörd när du tycker någonting men glöm för gud skull inte att ge andra plats och tid att säga sitt - och lyssna då för sjutton vad de har att säga på riktigt. Skillnaden mellan att bomba ner en tunnelbanevagn med tags och att jobba in någon gatukonst som sticker ut men smälter in i stadsbilden är väsentlig men har samma budskap. Det skulle göra så ont i mig om mina pojkar blev två gubbjävlar som bara tycker om att höra sin egen röst och njuter av sin egen förträfflighet. Jag kommer vara på tårna för att det inte ska bli så. Var så säkra.

Igår föll den första snön för hösten och praktisk som jag är började jag direkt tänka på hur länge jag skulle kunna cykla till jobbet, hur huset på Gotland kommer stå sig under vinter och så vidare. Noam började sjunga. Plötsligt hör jag hur han går bredvid mig och nynnar på nåt som låter som Jingle Bells och när jag tittar dit går han med ansiktet upp mot de långsamt fallande Disneyflingorna och försöker fånga dem på tungan medan han ler med hela ansiktet.

Var tvungen att citera detta från LenaMaria på FOFF-listan. Har hört alla argumenten. "Om mannen tjänar mest och kvinnan tjänar minst, så är det bäst att> kvinnan är hemma, för då förlorar de minst.> Om kvinnan tjänar mest och mannen tjänar minst så är det bäst att> kvinnan är hemma, för då får de ut mest i föräldraförsäkring.> Om kvinnan studerar och mannen arbetar så är det bäst om kvinnan är> föräldraledig, för då förlorar de inte så mycket.> Om mannen studerar och kvinnan arbetar så är det bäst om kvinnan är> föräldraledig, för mannen är ju ändå hemma så mycket och kan inte> hoppa av mitt i utbildningen.> Om kvinnan är arbetslös och mannen har ett arbete så är det bäst att> kvinnan är föräldraledig, för då förlorar de inte så mycket.> Om mannen är arbetslös och kvinnan arbetar så är det bäst att kvinnan> är föräldraledig för mannan är ju ändå hemma så mycket, och snart> kanske han får jobb.> Om kvinnan har ett eget företag och mannen arbetar på ett företag så> är det bäst om kvinnan är hemma, hon är ju mer flexibel.> Om mannen har ett ett företag och kvinnan jobbar på ett företag så är> det bäst att kvinnan är hemma, mannen kan inte ta ledigt eftersom hans> kunder då försvinner."

Gårdagen började med att Anna och Ola skulle iväg till Sverige. Packning, städning och stage-ing inför den australiensiska familjens ankomst idag. Vi försökte packa ihop oss snabbast möjligast för att komma iväg till San Fransisco och Fishermans Wharf. Det gick så snabbt att vi glömde att kolla hur det var med barnen och när vi kom fram och satte oss ner för lunch på Bubba Gump Shrimp var Noam inte mycket mer än en reeka på stolen han heller. Sjuk eller inte, mat behövde han så vi åt och botade en del av febern med en glassbomb som inte var av denna världens till efterrätt. Restaurangen var som ni hör en orgie i Forrest Gump-citat på borden, servitörer med störig sydstatsdialekt, videoklipp från filmen, foton och förstås reekor i alla dess former, precis som Bubba gillar dem. Efter maten tog vi en kort promenad längs pirerna som var mysigare än väntat och vi hade nog kunnat spendera ett par timmar till där om alla hade varit krya. Det märkbara var också att alla människor där var så mycket snyggare än The average Joe, antingen är San Fransisco-borna ovanligt snygga eller så var det de europeiska turisterna som var på plats. På vägen hem stannade vi på den lokala biltvätten som visade sig ligga i det riktiga överklassgettot. Macken doftade lavendel, hade en presentshop och solstolar med kaffeservering att roa sig med medan mexarna utanför tvättade för glatta livet. På en kvart var bilen som ny och kan nu med gott samvete lämnas över till the folk from down under. Inatt hade Idris också lite feber så det blir till att ta det lugnt idag istället för att träffa Martin och Paula i SF. Tror att det finns nya bilder på: www.picasaweb.google.se/abbeochmimmi

Anna och Ola köpte biljetter till Star Trek-utställningen på Tech Museum till Noam och de andra kidsen härom dan. När det var biodags var det ingen som informerade om att det var den riktiga nya filmen som visades och givetvis blev barnen livrädda och sprang ut. Idag förklarade Noam fortfarande lite skakig: - Mamma och pappa, jag är rädd för Starbucks! Idag har vi kört heldagsshopping igen och hur vi ska komma hem med allting är en gåta. (Köpte ju en jordglob när vi var vid stranden i San Diego också, hmmm)Anna och Ola packar som bäst för att resa till Sverige och är mest som två stressade jihuun. Vi håller oss undan bäst vi kan och hjälper till när vi kan. Imorgon lutar det åt San Fransisco igen. Idris är en hejare på att snacka nu och säger: Hej, där, titta, lampa mest hela tiden och charmar alla han ser. Kryper snabbt som attan gör han nu också så det blir till att hålla i smålegot för Noam när vi kommer hem.

Det är redan tisdag och dagarna rullar snabbt när vi har roligt. Anna och Ola åker redan på torsdag och en australiensisk familj ska hyra huset när de är borta över jul vilket gör att vi är beroende av att sköta matlagning och annat i vårt gästhus och studion (aphuset). Det ska nog funka. Efter en hektisk dag på San Joses julmarknad och tekniska museum var vi värda att sova ut och ta det lugnare idag. Det blev en tripp in till downtown San Fransisco med start uppe på tvillingtopparna Twin Peaks. Vilken utsikt över hela staden...WOW! Noam och jag tog en varmkorv i korvbilen som stod parkerad på toppen och en turistguide som kunde säga -Svenska pojkar! började konversera oss som bäst. Som vanligt förvirrar Noam amerikarnas genusuppfattning med sitt framåt sätt, målade naglar, färgglada kläder och långt hår och de kallade honom flicka för att sedan ursäkta sig. Guiden konstaterade också att många måste ha kallat honom flicka här i Staterna för det långa håret. Jag sa att i Sverige är det inte så viktigt och korvgubben sa skrattande att: Inte här heller, refererande till stadens många homosexuella. Och tillade sedan med: Det är därför alla familjer flyttar härifrån...Jag fann mig inte att kommentera hans dumhet och exkluderande av regnbågsfamiljer innan han hoppade in i bilen igen. Bakpå den satt en sticker med texten: Vegetarian - Old indian name for bad hunter! Var han hade jagat sina varmkorvar förtäljde inte historien. Mätta på horisonten susade vi ner i kvarteren kring Castro Street där Harvey Milks (har ni sett filmen Milk?) ande var väldigt närvarande. Mysiga kvarter med många fik men lite stor fokus på just sex-och porrinriktade butiker. För en gångs skull gick det bra att promenera. Så bra att vi gick och gick och åt lunch och missade parkeringsautomaten med några minuter och vips var vi 53 dollar fattigare - trista pengar. Nu kommer Mimmi och undrar vad vi ska göra imorgon. Fishermans Wharf och turiststråken eller vintageaffär på tips från Olas kollega? Dags att ladda upp lite fler bilder nu. So long cowgirls!

Nu ska bilderna finnas på riktigt på www.picasaweb.google.se/abbeochmimmi

Vi tog både en och två omvägar till Vegas efter vårt besök på Universal Studios i Los Angeles. Första stoppet blev Calico Ghost Town, en stad som av namnet att döma hade sett sina bästa dagar. Den gamla cowboyhålan hade tydligen sina glansdagar under en period i slutet på 1800-talet när man fann silver i bergen och den 40 personer glesa befolkningen ökade explosionsartat under en 30 års period. Lika fort verkar folk ha begett sig därifrån när ådrorna var tömda. När vi kom upp på berget blåste det vargavinter och mitt Jewfro (jewfro.com) stod som vanligt åt alla håll och kanter. Calico är också känt för sina utgrävningar av fossiler och där har hittats spår av civilisation som är så gammalt som 20000 år där. Vi tog en promenad gågatan fram och kunde snart konstatera att det lilla genuina Vilda Västern som fanns kvar hade förstörts av kommersens reklamskyltar för billiga tacos och Bud Lights. Noam inhandlade iallafall en drömfångare och jag en lucky-hartass i flamingorosa för vårt Vegasäventyr. Trots vinden hade vi en fantastisk dag med livemusikuppträdande, saloonbesök och avslutade med ett besök på lokala syltan där jordnötsskalen kastades direkt på golvet like in the good ol´times. Sova fick vi göra på motell i Barstow då stugorna på campingen var slut och det kanske var tur det för efteråt fick jag höra att man var tvungen att ha egna täcken och kuddar med sig dit. Sen bar det av mot Vegas och jag blev direkt blåst som vanligt. När hotellbokningen presenterade hotellet Circuc Circus med inomhustivoli och under 600 spänn för tre nätter lät det kalas tyckte jag och bokade glad i hågen. Det skulle visa sig vara en miss. Vi som skulle uppleva GlamourVegas - fick FinlandbåtsVegas i cowboyhatt. Allt du kan äta-buffé hela dagen för 120 bagis och ett inrökt helvete längst ner på Strippen. Fan, jag grämer mig fortfarande... Nå ja, så illa var det inte men det gav ingen mersmak att ta sig tillbaka över halva jorden när vi är femtio + och kan gambla loss själva i godan ro. I kasinona är ju barn portade och eftersom stan i sig är byggt runt spelandet är det svårt att inte hamna i ett stup i kvarten, vart man än ska gå. Sen regnade det andra dagen när vi gjorde en tapper promenad längs The Strip (Las Vegas Blvd). Vi gjorde dock det bästa av vår resa och hängde i barnkasinodelen där det fanns anpassade aktiviteter. Stora tivolit stängde 2:a dagen för underhåll (Grrr) men jag och Noam hann med en sväng dit första kvällen. Noam är världens modigaste 5-åring och åkte en dubbelloop med mig som jag knappt grejade själv och tusen andra kul grejer. Den lilla gambling som blev av stod jag för efter barnen sov och efter en god träff på rouletten andra dagen gick jag faktiskt på plus därifrån. Det var nästan i värsta laget även för en gambler som mig - feta rednecks framför slotsen som kedjerökte påminde mer om Pizzeria Maxi i Gubbängen på 90-talet än The Rat Pack. Nej, kosta på er ett lyxhotell om ni ska till The Sin City, det är mitt tips. Vi blev som sagt ganska avtända av alla porrbilar som åkte runt, reklamskyltar som på ena sidan uppmanade att rapportera human trafficking och på andra sidan annonserade om ställen som alltid gav Happy endings. Porr, sprit och spel i multum och efter tre nätter var vi mätta på neonet. Mimmi tog oss över bergen till Bakersfield och Noam hann knappt ur bilen innan han kaskadkräktes. Förmodad maginfluensa har nu gjort att vi ligger fast på ett motellrum i staden där de verkar föda upp och slakta grisar för helvete vad det stinker ibland när vinden ligger på hitåt. Lutar åt att vi skiter i Highway 1 och tar oss direkt till Anna och Ola imorgon om det går. Hoppas hinna se dem lite i helgen. Tror att jag fick ut nya korten från trippen nu: picasaweb.google.se/abbeochmimmi

Det har varit fullt upp ett gäng dagar sedan vi lämnade stranden utanför San Diego. Vi har hunnit med Legoland, San Diego Zoo som var riktiga höjdare båda två. Sen skickade vi in Noam på Disneyland i TOLV timmar med Ola och Anna medan vi gick den ganska risiga Hollywood Blvd upp och ner och kollade några stjärnor. Ja, mest fastnade vi i en butik med vintagekläder om jag ska vara ärlig. Sen fastnade vi i rusningstrafiken och blev omdirigerade av GPSen - in i rusningstrafiken och polisavspärrningarna. Tre timmar för en halvtimmestur och nästan överkörda av tåget vid en oövervakad järnvägsövergång (fy fan va skraj jag blev efteråt när jag tänkte på tutan från tåget). Har ingen aning hur nära det var egentligen. Idag fick vi Ola och Annas biljetter till Universal Studios men kom dit lite väl sent när vi inte hade Roslings attt hara efter. Haft en bra dag ändå och är som vanligt för trött när det ska skrivas. Imorgon siktar vi på att uppleva julfirande i Calico Ghost Town, mitt ute i öknen på väg mot Las Vegas. Nya bilder kommer snart, ska bara orka lägga in dem i datorn. Trött nu, go natt!

Nog känner jag min historia så pass väl att jag vet att det här är bilens hemland och att jänkarna älskar sina bilar över mycket annat men hemma i parkvägsSverige är det ändå ganska svårt att föreställa sig i vilken utsträckning man är beroende av bil här. Häromdagen tog jag Idris i vagnen för en sova-runda. Det blev till att gå ut från området, längs med motorvägen och när jag sen skulle över några vägar trodde jag att någon skojade med mig - så länge fick jag vänta. Med skägget två centimeter längre blev det äntligen min tur...att springa över vägen, för mer tid fick jag ta me fan inte av Mr Walkman (eller vad han nu heter här?)(för det är ju bara MÄN som går över gator som bekant). Vi tankade för övrigt en full tank igår för knappa 40 buck - 280 bananer alltså. Ja, snart är det ju dags för vägarna. Om en dag bär det av härifrån stora beachhuset till de loppiga motellen igen (ja, det gick en del deg på Legoland som ni förstår). Åt vilket håll vi åker? Ingen aning! =)

Inspirerad av tre månader yngre Ebba och med nyfunnen hjälp av de amerikanska heltäckningsmattorna har Idris äntligen börjat krypa på allvar. Nu börjar han till och med få upp farten så pass att vi får vakta trappan i vardagsrummet. Roligast är dock fortfarande att stå mot saker. Idag har vi gjort dag ett av två på Legoland. Kunde aldrig i min värld tro att jag skulle tycka att två dar i sträck på amusement park skulle vara en bra idé men faktum är att det känns bra såhär i halvtid. Barnen blev inte hysteriska av att vi inte hann allt idag, vi kunde åka med gott samvete och utan strid när vi blev trötta och ändå ha en massa roligt kvar. Suveränt. Kul hade vi också. Legoland var inte så plastigt som jag trodde utan höll måttet ganska bra. Efter middagen tog jag och Ola storbarnen på bubbelpoolbad under stjärnorna medan Mimmi och Annanattade de små. Hur lyckats som helst fast vi glömde vagnarna och halva idén var att barnen skulle somna på väg hem. Så skedde inte nu som ni nog förstår. Mot nya bitar imorgon. Go natt!

Igår fick vi efter att ha prövat pool nummer två och tre här på området för oss att vi skulle dra iväg på shopping. Sagt och gjort - in med shoppingknappen på GPSen och iväg. Vi hade hört ryktas att det skulle vara Black friday igår, men hade inte riktigt koll på vad det innebar. Det blev vi varse när vi kom fram till parkeringsplatsen utanför outleten - det var tjockt. Helt pintjockt. När bilarna framför oss började stjäla platser av varandra gav vi upp och åkte vidare till ett mindre populärt shoppingcenterområde. Om det amerikanska samhället haltar på många sätt så är konsumtion ett område där de förädlat allt för att dollarna ska rulla. Det är små bilar på kundvagnarna för barnen, caféer, elvagnar för rörelsehindrade eller tokfeta och de är drillade i service. Bara det faktum att de tar ens namn på Sturbucks när man beställer kaffe, bara för att det ska kännas lite personligare när det ropar ut att just Albins Kaffe Latte är klar ett par sekunder senare. Fast i hysterin blev vi förståss men kom ut på andra sidan med både förståndet och plånboken i behåll. Mimmi fyndade en klänning och Noam en bok om kroppen. Kvällen spenderades i huset med film och vin. Idag,lördag gjorde vi ett nytt försök på stranden. Ola gick ner med storbarnen och byggde slott i blåsten men när vi andra kom ner höll både Mimmi och Idris på att smälla av. Därför hämtade jag Noam och vi tog en promenad till den antikaffär där jag hittade min surfarskjorta härom dagen. Jag blev heltänd på att köpa en gammal jukebox eller ett flipperspel från 60/70-talet som gubben drog igång. Sen blev det fika på en dinner med blåbärspannkakor. Vila för alla mitt på dagen just nu...

Vi skulle ha varit på väg mot strandhuset mellan LosAngeles och San Diego runt tolvtiden på tisdagen men alla dessa ska baran...kom emellan. Ja, ni kanske känner igen det: Bara packa allt, äta lite lunch på barnens förskola, bara hitta de sista grejerna, kissa barnen, byta blöjor, mecka fast bilbarnstolar osv osv. Vid tolvrycket var vi iallafall på vägen med inställda GPSer (underbar uppfinning så länge vi höll oss på allmänn väg), trötta barn, matsäckar och mutgodis. Planen var att tuffa på så länge vi orkade, ta ett stopp över natten och sen fullborda körningen dagen efter. So far so good! Ut ur stan kom vi, över bergen och ut på Interstate 5 som gick rakt igenom jordbrukarnas Kalifornien. När det led mot kväll hade vi tänkt att hoppa in på första bästa motell mn det visade sig lättare sagt än gjort, det fanns nämligen inga. När Anna började jaga sängplatser via resebyrå fick vi valet mellan 55 miles tillbaka eller en och en halv timme till framåt i färdriktningen. Då stod vi mitt ute i en åker i Ingenstanset och Mimmi drog i sig kaffe på burk för att piggna till medan vi andra kisspausade. Det verkade ta skruv för Mimmi som startade en vild Friskisinspirerad dans mitt ute i bushen (kort kommer). En tapper drive senare stod vi utanför Homeland Inn som såg ut precis som alla gamla hor-lopp-motell på film jag nånsin sett. In med grejerna och pang i säng. Alla sov som stockar utom chauffören Mimmi som hörde motorvägen och trodde bilarna skulle dundra in genom fönstret vilken sekund som helst. När vi vaknade hade grisfarmarna redan varit vakna ett bra tag. Det stank så in i bängen. Hysterisk Starbucksfrukost och sen var vi on the road again. Mimmi stepped on in och utan stopp drog vi oss igenom hela LA och ut längs kusten innnan vi stod utanför grindarna till ett gated community. Efter förhandlingar med vakten tog vi oss in till huset. Mexarlunch och Mimmi bumsade i säng medan vi andra drog på oss badbrallorna för att kolla in poolen. Noam simmar fortfarande som en gud trots att han inte tränat sen Kambodja och Idris satt snällt i vagnen och vinkade glatt till pappa och storebror. Sen kastade vi oss ner till havet och fick bevittna en magnifik solnedgång medan surfarna fångade de sista vågorna. Noam drog igång ett stenbygge som blev ett stort hjärta som nu kan beskådas från höjden ovanför stranden. Ola och jag fick tagga ner med barnen och fruarna handla middag. Nu är det dags för sängen, kanske bara ett glas bubbel till att somna på. Nöjd och lycklig.

På länken finns lite bilder från semestern!http://picasaweb.google.se/abbeochmimmi/StanfordOchSantaCruz2122November2009#

Det var Noams summering av dagen som fick namnge det här inlägget. Tyvärr har jag inte fått upp några bilder här än men det kommer, det kommer. Idag har vi (Mimmi, the driver) kört över bergen till surf- och skatestaden Santa Cruz. Körde fina hybridbilen rätt ut på piren bland hundratals genmodifierade fiskmåsar och en och annan pelikan. Krabborna och ostronen låg för försäljning men mina ögon flackade fram och tillbaka efter vad som åstadkom de underliga brölandena som ekade runt piren. När Ola och Anna visade hur sjölejonen fullständigt ockuperat pelarna under bryggan och showade som bäst för oss turister var lyckan total bland både oss och kidsen. Lunch med utsikt över Stilla havet och jag lovar att då smakar de vanligaste pommes frites och calamares som ljumma sommarvindar. En latte i handen och sen bar det av ned på stranden. En livsfarlig fälla grävd-senare tog vi sikte på spelhallen och tivolit på strandpromenaden. Det lös ur ögonen på Noam bland allt pling-plong. Barnen åkte karuseller, helikoptrar och vann nallar och papporna och mammorna njöt av t-shirtväder och lyckliga barn. Till skymningen avslutade vi med vikingskeppet, en corndog följt av en pizza och tv-spel och receptet för världens bästa dag och land var till ända för den här gången. Nu ska jag bara lära mig länka till korten som jag lagt i Picasa så ska nog saker bli biff.

Vårt första dygn på amerikansk mark är nu till ända och jetlagen tar ut sin rätt ganska tidigt. Resan gick bra trots att Idris inte ville sova på hela vägen( en viss stolsgranne hade nog mördat om han hade kunnat)och Noam satt förgäves och väntade på att det skulle visas barnfilm på tvn. Tullpolisen i staterna triggar min mest ironiska sida och jag fick jobba som ett djur för att inte börja skoja om terrorism och knark när de frågade ut oss om hur många burkar barnmat vi hade med och vi fick lova på vår heder att inte lämna den oäten i deras älskade land. De är ju helt sjuka karikatyrer på sig själva. Anna och Ola är briljanta värdar och vi blev hämtade med rymdbilen som svalde oss alla med packning och allt. Eget hus med allt från ångbastu till trumset har vi fått och sovit som bebisar har vi gjort. Nja, det kanske är fel uttryck för Noam ville bra gärna att det skulle vart morgon vi halv fyra i natt. Dag ett har vi smitt planer för månaden - inkluderar det mesta mellan beachhouse och Vegas, promenerat i närområdet, vilket var en tripp till Stanford University och fikat på konstmuseum. Intressant att se hur allt som anses vara kultur klappats ihop till ett paket - Rom, Egypten, Arkitektur och de gamla antikens Grekland - Tjoflöjt va bra det blev. Utanför grillade Stanfordfansen till det amerikanska fotbollslaget och drack Bud Lights på parkeringen. Fejk och fejk och så äkta amerikanskt jag kan tänka mig. Go natt!

Min dator skriver dubbel-k´n och bloggen trycker ihop all text till ett enda oläsligt stycke och jag vet inte vad jag ska göra åt något av problemen - mer än radera x antal k´n förstås. Igår stod Idris själv i 3-4 sekunder och nu är det no turning back. Tydligen hopar det här barnet också över krypstadiet och går direkt på gåendet. Tajmingen är extremt dålig eftersom vi om två dar har ett dygns flygplansresa framför oss och aklla som har barn vet hur sugna barn som precis lärt sig stå är på att sitta ner. Inte alls. Igår blev vi hastigt och lustigt inblandade i budgivning på ett hus. Ja, eller sjöbod närmare bestämt. Sara ringde Mimmi och sa att en sjöbod vid Årstaviken låg ute till vrakpriset 55000:-. När vi ringde var priset 210 000 och budgivningen gick het nere vid vattnet. Vi släppte allt och kastade oss ner men när vi kom fram hade "gamarna" redan dragit iväg det gamla paret till banken för att få till en snabb affär och lämna oss utanför. Där stod vi vid en bommad sjöbod och budade för att paret skkulle komma tillbaka och öppna för oss - absurdt. Till hade vi ingen kkoll på om vi bara gamblade eller vad vi höll på med. I samma veva fick gubben panik på bankken och började yra om att hann måste till jobbet i samma mening som jag precis höjde budet med 10000. Ingen stuga den här gången heller med andra ord. Jag kommer att få svårt att gå förbi den där boden i sommar utan att tänka på mig själv på altanen med ett glas rosé i handen.