abbelibabba

Vi skulle ha varit på väg mot strandhuset mellan LosAngeles och San Diego runt tolvtiden på tisdagen men alla dessa ska baran...kom emellan. Ja, ni kanske känner igen det: Bara packa allt, äta lite lunch på barnens förskola, bara hitta de sista grejerna, kissa barnen, byta blöjor, mecka fast bilbarnstolar osv osv. Vid tolvrycket var vi iallafall på vägen med inställda GPSer (underbar uppfinning så länge vi höll oss på allmänn väg), trötta barn, matsäckar och mutgodis. Planen var att tuffa på så länge vi orkade, ta ett stopp över natten och sen fullborda körningen dagen efter. So far so good! Ut ur stan kom vi, över bergen och ut på Interstate 5 som gick rakt igenom jordbrukarnas Kalifornien. När det led mot kväll hade vi tänkt att hoppa in på första bästa motell mn det visade sig lättare sagt än gjort, det fanns nämligen inga. När Anna började jaga sängplatser via resebyrå fick vi valet mellan 55 miles tillbaka eller en och en halv timme till framåt i färdriktningen. Då stod vi mitt ute i en åker i Ingenstanset och Mimmi drog i sig kaffe på burk för att piggna till medan vi andra kisspausade. Det verkade ta skruv för Mimmi som startade en vild Friskisinspirerad dans mitt ute i bushen (kort kommer). En tapper drive senare stod vi utanför Homeland Inn som såg ut precis som alla gamla hor-lopp-motell på film jag nånsin sett. In med grejerna och pang i säng. Alla sov som stockar utom chauffören Mimmi som hörde motorvägen och trodde bilarna skulle dundra in genom fönstret vilken sekund som helst. När vi vaknade hade grisfarmarna redan varit vakna ett bra tag. Det stank så in i bängen. Hysterisk Starbucksfrukost och sen var vi on the road again. Mimmi stepped on in och utan stopp drog vi oss igenom hela LA och ut längs kusten innnan vi stod utanför grindarna till ett gated community. Efter förhandlingar med vakten tog vi oss in till huset. Mexarlunch och Mimmi bumsade i säng medan vi andra drog på oss badbrallorna för att kolla in poolen. Noam simmar fortfarande som en gud trots att han inte tränat sen Kambodja och Idris satt snällt i vagnen och vinkade glatt till pappa och storebror. Sen kastade vi oss ner till havet och fick bevittna en magnifik solnedgång medan surfarna fångade de sista vågorna. Noam drog igång ett stenbygge som blev ett stort hjärta som nu kan beskådas från höjden ovanför stranden. Ola och jag fick tagga ner med barnen och fruarna handla middag. Nu är det dags för sängen, kanske bara ett glas bubbel till att somna på. Nöjd och lycklig.