abbelibabba

Idag kom den igen. I början av januari drabbades jag för första gången i livet av något som jag tror var migrän. Blev rädd som satan, ville gröpa ur hjärnan med en tesked och stampa på den osv. - så ont gjorde det. Idag kom det igen som en blixt från klar himmel när jag var på väg ut efter att ha lämnat Noam i skolan. Samma huvudvärk, som om två pennor stuckits rakt in i skallen via bihålorna. Den här gången fick jag inte samma hörselrubbningar och ljuskänslighet som sist men fan så ont.

Trötta landade de sju Saigon- och Nha Trang - resenärerna i Phnompan runt niorycket. Bussen startade vid ett från Saigon och busschaffisen måste varit bakis så långsamt som han körde i landet av köra-fort. Trettio höll han på de fina vägarna i Vietnam och saktade sen ner efter gränsen. Så kändes det iallafall. Han hann med att köra på en ko (den överlevde oskadd) och fastna i en mötande lastbil. I en halvtimme stod alla ute i ingenstans medan köerna växte och vi trodde vi skulle få sova i bushen eller bussen.

Idag har Noam atit igen och inte haft lika hog feber som tidigare. Lugn aktivitet och lite grava i sanden. Gardagen avslutades med skitsnack uppe hos Joel och Sofia med tomning av minibaren som tema. Den ryska champagnen visade sig vara mousserande rodvin men till och med det slank ner av bara farten. Namnde jag att vi blivit lurade forut?
Dags for middag snart, just nu tar Noam och Mimmi en lur efter beachen.
Goteborg ar nu hittat...det ligger i Ho Chi Minh City Zoo och Joel och Sofia fick folja med chefen Turid pa studiebesok dit - det var tur for dem, annars hade de akt i specialfinkan!
Huselefanten Sam Bo i Phnompan ar egentligen en forkladd munk med elefantnasa...om ni undrade!
Nu ar jag snorig istallet...vantar in febern.

Efter manga om och men har vi till slut tagit oss till Vietnam. Vi skulle forst aka till Kep och sen vidare over gransen till Pho Qouc.  Sen kom Maria hem fran Pho Qouc och sa att den vagen gick inte att resa med barn. Flyg till Saigon/Ho Chi Minh City och sen flyg darifran da? Nej, det gick bara att ta sig dit men inte hem, Stieg Larsson-maffian hade hittat den on ocksa pa varldskartan. Fan, vad alla svennar ska resa!
Vi hamnade istallet i Nha Trang - en badort uppat landet. Kanns som en blandning av Santorini och Costa del Sol dvs som vilken badort som helst i varlden.
Noam ar sjuk igen med hog feber. Andra gangen nar Mimmi har semester. Idag ligger vi pa hotellrummet och slappar, trycker i barnet vatten, lask och allt han onskar i mat-godis vag. Feber sen i fredags sa snart blir det doktorn om det inte vander. Han vill upp och leka sa fort vi far ner febern med Alvedon och vi forsoker halla honom lugn och stila. Stackarn!
Mimmi och jag firade sju ar tillsammans igar - lang tid! Manga fler ar ska det bli min kara! - Jag alskar dig!  At ute men gick hem tidigt eftersom Noam madde daligt. Champagnen ar kyld iallafall.
Vietnam kanns hetsigare och mera Pa en Kambodja och khmeren i mig ar beredd att halla med om att alla vietnameser forsoker lura en pa pengar pa ett satt som jag inte ar van vid hemma i Phnompan. Blivit blast ett par ganger redan.

Det kanske inte alla som har varit i Göteborg men jag har haft glädjen att lära känna en riktig expert på området: Turid 3 år vet nämligen allt om Göteborg och har berättat följande:
- Turid är den som bestämmer i Göteborg, hon åker dit och jobbar.
- Till Göteborg får inga vuxna komma och om de ändå kommer dit får de sitta i en specialfinka.
- I Göteborg pratar man bara konstigt: "Det är bara khmer."
- Det bor massa farliga djur i Göteborg och det finns dinosaurier i där.
- Det är mycket fyrverkerier i Göteborg men Turid tar hand om hundarna när dom blir rädda.
- Det finns munkar med elefantnäsor i Göteborg också.
- Det finns två Göteborg, ett  riktigt som ligger i Stockholm.
- På Turids jobb finns det en annan Abbe som är utklädd till ett monster, då hamnade han med djuren i djurparken men en skogsmus gjorde ett hål så han kom ut.

Jag vill själv tillägga att: Alla heter Glenn i Göteborg!

Det är intressant med alla ytliga kontakter jag har i den här staden. I och med att många expats har samma rutiner som jag själv med frukost på café, off to the gym, back at the café for lunch osv springer jag på otroligt mycket folk som jag slänger en och annan mening med på dagarna. Det roliga är ju att man bara presenterar sig en gång och sen blir man den i någons minne som man blir. Idag har jag hetat Albi, Alvin (ny tecknad film ute: Alvin and the chipmunks), Albert, Abe och Albin.
På väg till gymmet såg vi en jäkligt läskig krock med en tankbil och en moto med passagerare som kraschade rakt in i sidan på jättetanken. Nak var snabbt framme med bandagelådan och de var yra och blödde rikligt från skallarna men verkade annars vara okej. Skönt att kunna hjälpa till med något.
Orkar inte med fler dödsfall...puuh!
Lunch nu...sushi och rödbetssallad, Mmmm!

...radioskugga!

Efterspelet till branden i Sihanoukville är nästan skrattretande med tanke på historien och det kommande valet i april. Hun Sen själv kliver in och råkar plötsligt ha 200000 dollar över som han ska bygga upp den nya marknaden för. Dessa säger han vara hans privata pengar och inte statens (ooops, trodde det var samma) som han skänker tillsammans med CPP-kepsar till alla som jobbar med marknaden. Det konstiga är att precis samma historia utspelade sig i en annan provins för några månader sedan (läs föregående inlägg). Det är så genomskinligt att man blir äcklad hur han dumförklarar människorna här.
Nere vid Sotheros Boulevard håller polisen på att köra bort fattiga människor som bor där. Något nytt och flashigt ska byggas. I morse stod en utbränd polisbil på platsen men inte ett ljud i tidningen om vad som hänt. Folk är arga med all rätt.

Samtidigt som vi låg på lyxresort nere i Sihanoukville pågick det verkliga livet utanför Sokha beach. Sedan en tid tillbaka har alla försäljare på marknaden i Sihanoukville blivit erbjudna att flytta sina stånd till en ny marknad. Marken där marknaden låg ville några höjdare bygga på. Eftersom de nya marknadsplatserna skulle bli dyrare för alla försäljare har ingen velat flytta. 

Idag firar vi ett år i Kambodja och jag måste dra tlll med den gamla klyschan: Oj, vad det har gått fort.