abbelibabba

Som vanligt ska jag inte lova att skriva oftare - då kraschar datorn automatiskt.
Har den senaste veckan kommit på mig själv med att vara helt paranoid och misstänksam mot allt och alla. En effekt av allt skumrask som försigår i det här landet gissar jag. Ingenting jag är stolt över.
Vår kära maid Chenda ringde exempelvis i måndags och sa att hon behövde gå till doktorn. Väl tillbaka hade den stackars kvinnan uppenbarligen varit hos en riktigt svin till läkare. Chenda hade ont i huvudet och nacken samt ont i magen. Doktorn hade fotograferat hennes hand och gjort ett ultraljud på magen, skrivit ett utlåtande om irritation i halsen och magen, dåliga kalciumvärden, låg blodtillförsel till hjärnan, låga njurvärden osv osv. Hon fattade inte ett ord av utlåtandet som stod på knagglig engelska.
Medicin: Kalciumtabletter och zinktabletter för 56 (jävla) dollar!! En förmögenhet för Chenda.
Jag blev så förbannad att jag var på väg dit och skälla ut idioten.
När hon fick några Alvedon av oss försvann värken och hon tittade på mig som om jag var årets medicinman.

Imorgon åker vi till Bangkok och stannar till onsdag. Shopping, bio, Ocean World och eventuellt skridskor står på programmet.

Idag skämtades det på kambodjansk radio. Ämnet var Sverige och de käcka khmererna undrade om vi inte skulle sälja lite JAS-plan till juntan i Burma också när vi ändå var igång med Thailand. Det säger väl allt!

Idag kom Bosse över på en snabbvisit från Thailand. Tack för alla fina grejer hälsar Noam till mormor.
På gymmet/flyghangaren renoverar de för tillfället. Idag tränade jag i skön kambodjansk målarfärgslukt med unga killar klättrandes 8 meter över marken på byggnadsställningar som jag inte hade ställt mig en halvmeter upp på. Längs uppe vid taket fanns en smal bjälke som grabbarna stod och satt på när de målade. En kille målade under bjälken, en annan lutade sig ut på tå för att han var för kort osv. Mina halvhöjdrädda nerver orkade inte se och logiken i huvudet blev: Det jag inte ser finns inte! och jag vände mig bort. Gymkulturen på Paddys är ett kapitel för sig. Antingen står det 5 pers runt en och stirrar när man lyfter och registrerar hur tungt man tar eller så står rossarna och spänner upp sig framför speglarna helt ogenerat. Gärna inoljade förstås. Populärt är också att visa att man är starkare än barangen - köra samma övning brevid med tyngre vikter. Komiskt för en annan som gått på diskreta Forsgrenska hemma.
När Jimmy och John tränade kom en kille fram och frågade hur man skulle träna för att bli lika långa som dem.
Finns det sträckbänkar fortfarande?
I Kina kanske?

Har det förresten varit nån diskussion alls om att Sverige säljer JAS till Thailands militärregim? Har bara läst en helt okritisk artikel i DN. Helt sjukt! Vart fan e vi på väg när till och med USA backar ur pga av hur dirty det är. Nu är det väl inte ens företaget själva som säljer utan Sverige!!!
Carl Bildt ta och palla dig hit, vi behöver snacka du och jag!
Om vad som är Brrraaaa föör Sverige!

Precis när jag hade lovat att skriva oftare så gick givetvis datorn och kraschade. Misstänkte starkt myrorna som var inackorderade under tangentbordet för ett par veckor sedan men ville utesluta andra möjliga sjukdomar också. In lämnades datorn. PP enda Applebutik lovade att två dagar skulle det ta...blablabla. Givetvis var den inte klar efter varken två,tre eller fyra dar och när jag kom på dag 5 för att återta min IBook från idioternas våld var den enda anledning de kunde ge att sladden glappade (den var superlimmad fem minuter innan jag kom). Än funkar den nu men jag vågar inte ropa hej än...den som lever får se.
Dagarna rullar på och jag har faktiskt jobbat två gånger de senaste veckorna. Att prata jämställdhet i Kambodja är en intressant upplevelse. Det känns utmanande att försöka prata på ett sätt som folk kan relatera till och ändå väcka dem med nya tankar om världen. Nästa vecka ska jag både vikariera som svenskaläraret och jobba med förskolan.
Syrran,Micke och Rio vallas runt mellan PPs oaser och verkar trivas.

George Bush är ju en historia för sig.
Hur kan man i samma veva höja budgeten för "insatsen" i Irak och Afghanistan med 42 miljarder samtidigt som man lägger in sitt veto mot att de fattigaste i ens land ska få tillgång till sjukvård under en femårsperiod (kostnad 35 miljarder)?
Motivering: Ingen jävla socialisering här inte!
Den enda glädjen är väl att idioten gräver sin egen grav för alltid.
Gruppen: "I bet I can find a million people that dislike George Bush" hade härom dagen på nolltid skaffat sig 250000 medlemmar på Facebook. När jag skulle bli medlem hängde sig min dator och jag han tänka att CIA ser mig.

Äntligen har jag kommit tillbaka till livet. Som ni märkt har det varit tyst här ett tag. Den största anledningen till det har varit feber, feber och åter feber. Och det är inte ens jag som har varit sjuk utan Noam. I två omgångar har han legat med 40-gradig feber i fem,sex dagar i sträck. När febern har kruppit ner under 39 har han velat hoppa i soffan och leka och jag har fått jobba för att hålla honom lugn. Frustrerande är bara förnamnet.
Vi sprang givetvis till läkaren titt som tätt och tog blodtester på malaria och denguefeber. de visade inget men visst kan han ha haft en släng dengue ändå (enligt vår vän Phillipe som är doktor).
Stor oro vissa nätter. En natt sätter sig Noam upp i sängen och skriker. Blodet forsar ur båda näsborrarna och han är så varm att det ryker om honom. Ringer till den svindyra kliniken vi är medlemmar i för att få råd men där finns bara en nattvakt på plats som pratarknagglig engelska. Inga flyg går till Bangkok på natten och vi hade halv panik. Sjukvården är väl verkligenen av det här landets baksidor. Och om vi får dålig akutsjukvård är det ju ingenting mot vad gemene man får på de andra sjukhusen. Skräckhistorierna är många om hur folk ligger obehandlade i korridorerna i dagar för att sen dö osv. Att åka förbi det stora barnsjukhuset är terror. Där köar mammor med gråtande, febriga, undernärda barn i hundratals meter från sen natt och under hela de stekheta dagarna. Då har de dessutom säkert rest i ett par dagar från nån byhåla på landet dessutom och blir robbade på hela sina besparingar för att få vård.
Noam är frisk men det här landet är sjukt!

Och nu är äntligen min syster, Micke och deras Rio här hos oss. I fredagskväll landade de och vi har inte hunnit med att visa så mycket av stan än. De stannar i två månader, så vi ska nog hinna med det som behövs ändå.
Nu ska det bli bättring igen på skrivandet. Väl mött igen.