Tillbaka
Äntligen har jag kommit tillbaka till livet. Som ni märkt har det varit tyst här ett tag. Den största anledningen till det har varit feber, feber och åter feber. Och det är inte ens jag som har varit sjuk utan Noam. I två omgångar har han legat med 40-gradig feber i fem,sex dagar i sträck. När febern har kruppit ner under 39 har han velat hoppa i soffan och leka och jag har fått jobba för att hålla honom lugn. Frustrerande är bara förnamnet.
Vi sprang givetvis till läkaren titt som tätt och tog blodtester på malaria och denguefeber. de visade inget men visst kan han ha haft en släng dengue ändå (enligt vår vän Phillipe som är doktor).
Stor oro vissa nätter. En natt sätter sig Noam upp i sängen och skriker. Blodet forsar ur båda näsborrarna och han är så varm att det ryker om honom. Ringer till den svindyra kliniken vi är medlemmar i för att få råd men där finns bara en nattvakt på plats som pratarknagglig engelska. Inga flyg går till Bangkok på natten och vi hade halv panik. Sjukvården är väl verkligenen av det här landets baksidor. Och om vi får dålig akutsjukvård är det ju ingenting mot vad gemene man får på de andra sjukhusen. Skräckhistorierna är många om hur folk ligger obehandlade i korridorerna i dagar för att sen dö osv. Att åka förbi det stora barnsjukhuset är terror. Där köar mammor med gråtande, febriga, undernärda barn i hundratals meter från sen natt och under hela de stekheta dagarna. Då har de dessutom säkert rest i ett par dagar från nån byhåla på landet dessutom och blir robbade på hela sina besparingar för att få vård.
Noam är frisk men det här landet är sjukt!
Och nu är äntligen min syster, Micke och deras Rio här hos oss. I fredagskväll landade de och vi har inte hunnit med att visa så mycket av stan än. De stannar i två månader, så vi ska nog hinna med det som behövs ändå.
Nu ska det bli bättring igen på skrivandet. Väl mött igen.
Vi sprang givetvis till läkaren titt som tätt och tog blodtester på malaria och denguefeber. de visade inget men visst kan han ha haft en släng dengue ändå (enligt vår vän Phillipe som är doktor).
Stor oro vissa nätter. En natt sätter sig Noam upp i sängen och skriker. Blodet forsar ur båda näsborrarna och han är så varm att det ryker om honom. Ringer till den svindyra kliniken vi är medlemmar i för att få råd men där finns bara en nattvakt på plats som pratarknagglig engelska. Inga flyg går till Bangkok på natten och vi hade halv panik. Sjukvården är väl verkligenen av det här landets baksidor. Och om vi får dålig akutsjukvård är det ju ingenting mot vad gemene man får på de andra sjukhusen. Skräckhistorierna är många om hur folk ligger obehandlade i korridorerna i dagar för att sen dö osv. Att åka förbi det stora barnsjukhuset är terror. Där köar mammor med gråtande, febriga, undernärda barn i hundratals meter från sen natt och under hela de stekheta dagarna. Då har de dessutom säkert rest i ett par dagar från nån byhåla på landet dessutom och blir robbade på hela sina besparingar för att få vård.
Noam är frisk men det här landet är sjukt!
Och nu är äntligen min syster, Micke och deras Rio här hos oss. I fredagskväll landade de och vi har inte hunnit med att visa så mycket av stan än. De stannar i två månader, så vi ska nog hinna med det som behövs ändå.
Nu ska det bli bättring igen på skrivandet. Väl mött igen.
Kommentarer
Trackback