abbelibabba

Att arbeta med jämställdhetsfrågor som jag gör tar på krafterna. Varje gång jag får för mig att det har hänt någonting i rätt riktning i samhället sveps mina fötter undan ännu än gång av gammal mossighet och förlegat stenålderstänk. Idag var det BRÅs rapport om grövre våld i skolan som fick mig att ruttna. Här har de skrivit 114 sidor om våldet i skolan (som nästan uteslutande begås av pojkar enligt en av författarna som jag pratade med på telfon idag) utan att ha ett ord om genus med i analysen om varför det ser ut som det gör. Således fanns inget om genus med i de förebyggande åtgärder som föreslås heller förstås. Och kvar står problemet olöst. Vad trött jag blir. Nu till nåt annat. Jag vill vara med att lansera begreppet Stjärnfamilj. Här kommer betydelsen: Stjärnfamilj En stjärnfamilj är till skillnad från en kärnfamilj en familj med fler eller färre än två vuxna, och där barn är barn och syskon främst av andra skäl än biologiska. Denna familj kan se ut på alla möjliga sätt: regnbågs- enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, dubbelregnbågs-, adoptiv-, extended-, donations-, med mera- familj. En stjärnfamilj är ett begrepp för alla som lever i olika sorters familjer där omtanke, respekt, ansvar och kärlek är viktigare än den yttre formen. Länge leve alla sorters familjer! Länge leve Stjärnfamiljen!

Ibland är det skönt när politiker råkar säga vad de egentligen anser om saker och ting i världen. Att Göran Hägglunds världsbild är skev visste nog de flesta. Hur fasiken kan man kläcka ur sig att det är eftersträvansvärt att föräldrar är heterosexuella och att barn bara kan knyta an till en vuxen i taget. Nej, ta din uråldriga världsbild och kryp tillbaka in i nån håla i Jönköpingstrakten Göran.

Så klappade jag igenom till sist. Huvudet tycks ha inackorderat en grupp afrikansk trummare, en derbystinn fotbollsklack och Munchens samtliga umpa-bumpa-orkestrar som tävlar om att föra mest liv där på insidan. Knaprar Alvedon som en tok och sover oftare än Idris och vaknar ändå upp gång på gång med en bullrande skalle. Nu ska jag lägga mig igen så att jag blir frisk någon gång. Det här var jobbigt...

11000 urologer har samlats till konferens på Mässan och man får väl gissa att det finns en och annan skröna att fånga upp på after work-ölen idag. Dagens citat kommer från Sam på jobbet: "Älska dina bröder som en syster, oavsett kön."

Att-göra-listan i köket växer sig allt längre ochdagarna bara rinner iväg för tillfället. Saknar Noam och Idris något enormt på dagarna och det känns som jag missar, missar, missar när jagfår Mimmis sms-rapporter om Idris första leende eller om hur Noam slänger av sig jackan och skriker vårtjut i den första värmande solen för året. Jobbar som ett psyk för att visa mig duktig på nya jobbet och på att bygga upp det kontaktnät jag tappade under åreni Kambodja. Den som lever får se vart det leder den sista juni när jag står arbetslös igen. Vårsol ja och som svensk måste jag ju kommentera vädret. Som jag har längtat till de här dagarna när solen ligger strax över horisonten och gör allt till svarta konturer och damm i motljuset. Götgatsbacken gör mig extra glad dessa dar, när frihetskänslorna bubblar, mycket tack av att man få gå i körbanan och visst borde hela innerstan vara bilfri. Fram med cyklos Stockholm. Appropå det måste jag kolla om nya cykeln står kvar nere på innergården där jag ställt den efter ett vansinnesbråk med mitt psykfall till granne som fått för sig att den stod ivägen för hans på sin tidigare plats. Människa med en liten patetisk värld...suck! Tillbaka till solen. Igår hade de slängt upp uteserveringen på Snaps och tre tappra hade trotsat kylan med en kall men ge det några dar och grader till och där är fullsatt - på lunchen. Det är det alltid på Jägaren annars för den som vill få Finlandsbåt sju dagar i veckan. Själv nöjer jag mig med att gå förbi utanför varje dag på väg från jobbet och är nästan halvblarig av bara rökarnas andedräkter där på trottoaren. Dags att göra en vårmix till Ipoden tror jag - Kenta får nog inleda med schlagerdängan Utan att fråga.

Jag märker att jag haft lite väl hög ambition vad det gäller bloggen, kanske dags att börja inse att jag inte riktigt hinner skriva lika ofta nu. Igår hade jag en fantastisk promenad hem över Götgatsbacken i vårljuset. Det första som möter mig är synen av en man i enorma hörlurar som lunkar gågatan fram i sakta mak. Bakom honom hade en kö på tre bilar bildats som körde en knapp meter bakom honom utan att han märkte ett dyft. När jag sen kommer nedför backen står en vithårig kvinna i 70-årsåldern framför ett skyltfönster med en illröd täckjacka nedhasad på armarna. På andra sidan glaset finns en tv som visar hip-hop-videos och en stor färgad man sliter av sig tröjan och visar sexpacket varpå kvinnan blir som tokig och börjar dansa ikapp med mannen på bildskärmen. Mycket underhållande och tragisk syn. Det måste vara våren som är på väg...