abbelibabba

Det är något speciellt med den där blicken. Nej, jag pratar inte om min egen sängkammarblick på bilden utan den där blicken som min nyfödda son ger mig där han ligger i min famn och jag skriver pekfingervals. En vecka gammal precis är han när detta skrivs och jag är så oerhört fascinerad av de där ögonen som aldrig slutar att suga in information och bara tittar, tittar, tittar. Han kan ligga där hur länge som helst och bara iaktta mig. Så koncentrerade och genomborrande de där ögonen är och det slår mig att det är väldigt sällan vi ser någon annan såhär länge i ögonen i vuxen ålder. Vad skulle vi se om vi hade modet att göra det? Jag tänker också på alla som menar på att vi föds till kvinnor och män med utstakade egenskaper och förmågor och jag tittar ner på mitt barn igen. Han är ännu oförstörd av alla fördomar om vem folk tycker att han är och ska vara och tycks undra om det blir någon mer mat idag för han snuttar på handen och kommunicerar redan sina behov och önskemål och Margret Mahler (mer om henne senare) kan ta sina teorier om apatiska spädbarn och anknytning och stoppa upp någonstans. Dra något gammalt över sig kan också de som påstår att människor kan födas onda göra. De kan aldrig ha suttit med ett barn som jag gör nu. Kanske fick de aldrig chansen för att en sån som Margret tutat i dem att de inte var skapta för det och att inget fanns att hämta där i den stunden. Oj, så fel de hade och oj, vad hungrig mitt barn är nu.