abbelibabba

Det är ett blek ljus som möter oss snett från höger när jag trycker pannan mot fönstret för att möta Kambodja med blicken igen. Ett ljus som vilar på tunna molnbankar och släpper igenom bilderna av landskapets konturer och färger. Kustlinjens tropiskt beklädda berg, de ljusare nyanserna av grönt som betyder att riset står sig väl i fälten som bildar ett lapptäcke under mig. Floderna är översvämmade och breda och jag ser hur de har pulserat och expanderat ut i landkroppen likt blodådrorna under min hud men från min plats liknar de mest ett utspillt  glas O´boy. Alldeles stilla, tysta och mäktiga ligger de under locket i mina öron där vi sakta sjunker mot dem och undan för undan reflekterar de en allt mer glödande horisont av landet jag kommer att sakna om bara några månader från nu.