abbelibabba

Tidigt imorgon bitti åker Joel, Sofia, Hedvig och Turid hem mot Svedala igen. De tappra har en 35 timmarsresa med fyra byten framför sig och jag önskar dem all lycka på vägen - ni är otroliga. Det har varit härligt men intensivt att leva storfamiljsliv och Noam är inte den enda som kommer att vara ledsen imorgon.

Min huvudvärk har dragit sig tillbaka något och imorgon är det nog dags att komma in i träningsrutinerna igen.

En incident från helgen: Vi ringer en restaurang och beställer mat till sju personer varav tre hungriga, griniga barn. Hon som tar beställningen pratar flytande engelska vilket inte är så vanligt här. Efter cirka 40 minuter ringer det en kille från restaurangen som bara vill kolla så att vår beställning är rätt. Hoppsan, här är de noga, tänker jag. Efter ytterliagre en halvtimme ringer det igen från haket. Vad nu då? De vill att jag ska repetera beställningen igen.
På restaurangen:
- Öh, du, jag fattar inte vad jag ska laga. Vad ska jag göra?
- Äh, vi väntar en stund och ser om det klarnar?
40 minuter senare.
- Du jag vet fortfarande inte vad jag ska laga. Ska jag ringa och fråga?
- Okej, gör det.
Ringer upp och fattar ingenting vad svennen säger:
- Yes, yes, yes, yes!
Lägger på.
- Du jag fattade inte ett ord av vad han ville käka.
- Äh, det kanske klarnar, ge det en stund.
-Okej.
30 minuter senare.
-Du jag vet inte riktigt vad jag ska laga. Ska jag ringa och fråga.
- Okej.
Ringer upp igen.
Jag till slut: Men skicka hit det nu har lagat nu det spelar ingen roll.
Tyst i luren.
Jag: Ni har inte börjat lagat något eller hur?
- No!
Jag lägger på.
- Vad sa han?
- Jag vet inte, jag tror inte han ar hungrig längre.
- Du ser, det klarnar.
Går tillbaka till att peta näsan.