Så mycket mer än en arg liten pojke
- Nooooo! Noooo! Mamma inteee naaaattaaaaaa! (Noam, numera arg på engelska och svenska)
Jag läste just en fantastiskt fin kommentar från min kära pappa på bloggen. Den gav en återblick från min barndom och handlade om en försiktig liten pojke som inte tyckte om att springa långt ifrån sina föräldrar, inte klättra högst upp i klätterställningen, inte rymde eller tog risker i onödan.
Vad jag fått återberättat för mig var jag ett ganska lugnt barn som gillade att fnula för mig själv. Kanske fick jag också representera det lugna i mina föräldrars ögon eftersom min syster var ett rivjärn redan från början. Som päron är det väl lät att göra sina barn till motsatser istället för att se deras likheter.
Att jag och Mimmi inte fått en kopia av mig som liten står nog klart för alla som träffat Noamsson. Det häftiga med Noam är att han är så mycket mer än bara en typ. Så är det säkert med alla barn, men vad lätt det är förstärka de drag i personligheten som står ut litegrann i tidig ålder. Jag har nog alltid identifierat mig med den lugna killen jag har fått återberättat att jag är - på gott och ont.
Nu är det jag som är pappa precis som min pappa skrev. Som pappa försöker jag jobba med mig själv för att aldrig placera Noam i fack. När jag började skriva det här inlägget tänkte jag tex att det skulle handla om vilken envis unge Noam kan vara, en unge som kan skrika sig blå och till andnöd för att få sin vilja igenom. Men ju längre jag skrev började jag tänka på alla andra känslor som Noam också gett uttryck för under dagen som gått. Han har saknat sin mamma, varit sugen på att bada, gillat att vara i skolan, varit arg på pappa, delat med sig av cykeln, kommunicerat med Paloma som inte pratar, berömt sig själv när han är duktig, skrattat så han gråtit till Baloo i Djungelboken, uttryckt hunger, mättnad, besvikelse, stolthet, kärlek osv.
Det är så lätt att glömma bort allt det där...
Så lätt att reducera honom till en arg och envis liten pojke för att nattningen blir lite jobbig (allt i linje med rådande könsnormer).
Men Noam är ett unikt, mångsidigt, fantastiskt stort och litet barn.
Precis som alla barn.
Precis som alla människor.
Nu blev det nästan religöst, bäst att sluta ;)
Jag läste just en fantastiskt fin kommentar från min kära pappa på bloggen. Den gav en återblick från min barndom och handlade om en försiktig liten pojke som inte tyckte om att springa långt ifrån sina föräldrar, inte klättra högst upp i klätterställningen, inte rymde eller tog risker i onödan.
Vad jag fått återberättat för mig var jag ett ganska lugnt barn som gillade att fnula för mig själv. Kanske fick jag också representera det lugna i mina föräldrars ögon eftersom min syster var ett rivjärn redan från början. Som päron är det väl lät att göra sina barn till motsatser istället för att se deras likheter.
Att jag och Mimmi inte fått en kopia av mig som liten står nog klart för alla som träffat Noamsson. Det häftiga med Noam är att han är så mycket mer än bara en typ. Så är det säkert med alla barn, men vad lätt det är förstärka de drag i personligheten som står ut litegrann i tidig ålder. Jag har nog alltid identifierat mig med den lugna killen jag har fått återberättat att jag är - på gott och ont.
Nu är det jag som är pappa precis som min pappa skrev. Som pappa försöker jag jobba med mig själv för att aldrig placera Noam i fack. När jag började skriva det här inlägget tänkte jag tex att det skulle handla om vilken envis unge Noam kan vara, en unge som kan skrika sig blå och till andnöd för att få sin vilja igenom. Men ju längre jag skrev började jag tänka på alla andra känslor som Noam också gett uttryck för under dagen som gått. Han har saknat sin mamma, varit sugen på att bada, gillat att vara i skolan, varit arg på pappa, delat med sig av cykeln, kommunicerat med Paloma som inte pratar, berömt sig själv när han är duktig, skrattat så han gråtit till Baloo i Djungelboken, uttryckt hunger, mättnad, besvikelse, stolthet, kärlek osv.
Det är så lätt att glömma bort allt det där...
Så lätt att reducera honom till en arg och envis liten pojke för att nattningen blir lite jobbig (allt i linje med rådande könsnormer).
Men Noam är ett unikt, mångsidigt, fantastiskt stort och litet barn.
Precis som alla barn.
Precis som alla människor.
Nu blev det nästan religöst, bäst att sluta ;)
Kommentarer
Postat av: Syrran/Faster/Emilie
Tack för de kloka orden.
Trackback