abbelibabba

Det här är ett sånt där inlägg som borde vara flera inlägg eftersom det skiftar så helt i stämning och typ. Men så är ju livet här absurt på just det sätt som det här inlägget är.
Jag börjar med det som hände härom dagen när jag och Nak körde från Riverside. En lång raksträcka går längs med hela floden och på avstånd ser och hör vi hur en bil krockar med något/någon och sen flyr från platsen i full fart. När vi kommer närmare har folkmassan redan samlat sig vid olycksplatsen men jag ser hur en man rör sig ryckigt inne i folkmassan och ser en vagn med chilisnäckor som är helt krossad och ligger på backen. Jag ber Nak vända bilen eftersom vi har en första hjälpen-låda i bilen. Vi parkerar och kastar oss ur och lyckas ta oss fram till killen som ligger på marken. Han kan inte vara mer än tjugo, har ingen tröja på sig och hans spräckta skalle badar i en pöl av blod på asfalten. Han är livlös och en kille sitter över honom och ger någon form av hjärtmassage. Jag försöker ta hjälp av Nak att kommunicera med de som står närmast om vårt material kan hjälpa till på nåt sätt (detta är innan jag sett honom). Tanken att jag ska flytta på killen som gör hjärtmassagen slår mig eftersom han inte ser ut att veta vad han gör men i samma stund ringer Philippes (som är doktor) historia om när han försökte rädda en påkörd kille med hjärt- och lungräddning i huvudet. Det slutade med att folkmassan anklagade honom för att ha dödat killen och han och hans fru fick fly för sitt liv på sina moppar.
Efter att blivit försäkrad om att ambulans är på väg inser jag att jag inte är till nån hjälp på pltsen utan bara en bil till ivägen och ber Nak att ta mig därifrån. Vi möter ambulansen en stund senare och jag inser att de är alldeles för sent ute...det var nog jag också för den delen.
Så vi åker och dricker kaffe...
Sen ska jag hämta Noam i skolan och måste skaka av mig hela händelsen för ett tag (nackdelen med att inte ha sitt kontaktnät och nån att prata med) och vi har en fantastisk eftermiddag vid poolen på Elsewhere. Badar och skrattar, dricker juice och äter glass, leker och stojjar och jag lever som om jag lever min sista timmar i livet. Öppnar plånboken utan sans, kramar Noam i tid och otid, talar om för honom hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är för mig. Huvudvärken kommer och vill inte släppa mig och jag och Nak sitter för en gång skull helt tysta i bilen båda två när Noam somnar i sin stol. Han bara åker genom stan utan att fråga vart vart jag vill åka. Det enda jag ber honom om är att köra lugnt och försiktigt. Plötsligt säger han: Jag har ont i huvudet! Jag förstår det säger jag och ber honom att köra hem. Vi sitter tysta hela vägen hem.

Sen krocken glömmer jag saker hela tiden. I tur och ordning har min mobil, min plånbok och mina solglasögon försvunnit hemma och jag har sprungit runt runt i huset somen yr höna och letat efter grejerna. Nästan brutit ut i panik och gråt när jag varit inne på fjärde varvet bland Noams leksaker och rotat. Har hittat både mobil och plånbok exakt där de skulle/borde legat och förbannat mig själv. Vet inte om jag känner stress över att åka hem till Sverige också. Jag har längtat så jäkla mycket i omgångar så att när det nu snart är dags att träffa alla nära och kära känns det helt övermäktigt att lämna livet här. Samtidigt kom jag på mig själv med att lyssna på nationalsången fem gånger i sträck från EM i fotboll på youtube härom natten. Nåt står inte rätt till i huvudet just nu.

I kväll bakade Mimmi och Noam lingonmuffins till nationaldagsfikat på ambassaden imorgon. Jag hör Mimmi svära över ugnen nere i köket men hon har lovat att inte blanda in mig i baket. Plötsligt kommer Noam upp för trappan och säger: - Pappa, pappa du måste komma ner! Mamma har blivit tokig!