abbelibabba

Det är kanske dags att redovisa hur vår Sverigevistelse artade sig trots allt. Här kommer det i kortform: Mimmi jobbade de två första veckorna i Stockholm och jag och Noam hade lite tid att hooka upp med kompisar och familj - härligt och lugnt med bra väder dessutom. Det var som att vara hemma igen.
Sen drog vi till Gotland för att hälsa på Joel och Sofia i en vecka. Mycket regn men härligt ändå. Bodde i en gammal husvagn på deras tomt och hann med ett improviserat bröllop också: På måndagen den 25/7 slänger Mimmi ur sig den gamla dängan: -"Ska vi inte gifta oss nu då?" för åttiofemte gången utan större allvar i rösten. Sofia: -Det är klart ni ska gifta er här hos oss. Hon axlar sedan den stora weddingplannerrollen till fullo. Ringer Skatteverket för en hindersprövning, fixar en vigselförättare hon känner, skickar ut oss på stan för att köpa kläder osv. Vi tar allt med ro men när hindersprövningen som normalt tar 2 veckor att göra i byråkratins Sverige så börjar vi inse att det här kanske är allvar. Anna-Maria (vigselförättaren) bjuds över på grillkväll och vi fick snacka ur oss all ångest och hur illa vi egentligen tycker om idén med giftemål (kvinnofälla, kyrkomakt osv) en hel kväll. I slutet av kvällen bokar vi preliminärt onsdagen den 27:e kl. 16.00 som vår tid för att ingå äktenskap.
På tisdagen tog vi kvällen till att åka upp och ner längs Gotlands västkust för att hitta "The place to be". Alla små stigar nermot havet avverkades (nästan skulle det visa sig). Vi fann en strand vi gillade och sa: - Här blir det! Kortet är från Högklint som besöktes under kvällen, en vacker men väl dramatisk plats för oss båda att gifta oss på. Man vill ju inte bli frestad att hoppa precis efter man hoppat så att säga. Dumt att utmana ödet och skönt att slippa japanernas blixtar.
På onsdag morgon regnade det som aldrig förr. Eftersom barnen skulle vara med under vigseln började vi undersöka om det fanns någon plats med tak att vara på. Vi visste ingen och inte heller Anna-Maria hade nån idé. Klockan tickade - bröllopsmiddagen (linsgryta) blev lagad, bröllopssviten (husvagnen) bäddad och det började närma sig. A-M skulle hämtas halv fyra men klockan två ringer hon säger: - Jag kanske har ett ställe, ett kapell vi Kovik. Jag vet inte om det är öppet eller ledigt men ska vi chansa.
- Ja, för fan. Vi kör på det.
Sagt och gjort. A-M hämtades vid halv och ut mot Kovik bar det. Precis när vi kommer ut på den lilla udden är det som om nån vill oss väl och solen spricker plötsligt fram. Kovik visar sig från sin bästa sida och det lilla kapellet har till min glädje ingen religös ton utan är ett minneskapell tillägnat avlidna sjömän. Fasaden var nytjärad och regnet har gjort att det droppar som en ridå av tjära framför ingången när portarna slogs upp. Och doften, mmm.
A-M inledde med ett kort tal om oss och vår tveksamhet till äktenskapet, sen sjöng Joel och Sofia en översatt finsk tango som de repat in på natten innan (tack, det var fantastiskt, får jag lägga ut den på youtube?) Jag måste få veta vad den heter och få texten Joel. Sen var det tager du: där Noam ville ha ett finger med i spelet (se föregående inlägg på bloggen). Sen sjöng A-M "Bara om min älskade väntar" och sen sjöng vi barnsånger och drack champagne, läsk och käkade jordgubbar. Sen satte gudarna på duschen igen. Mimmi var världens vackraste brud. Tack för att du finns min kära.
Tack för en härlig vecka Joel och Sofia, Hedvig och Turid.
Sen bar det av till Blidö. Mimmi var där i tre dar innan hon drog vidare till Spanien för att träffa Cia och jag och Noam var kvar i en vecka. Hem några dar i Stockholm innan Mimmi och Noam drog till Malmö i tre dar. Jag fick lite tid att spatsera runt med en bok i stan och njuta av Söduur.
Den 22:a bar det av hem till Kambodja. Stort tack till alla er som upplåtit era hem för våra arma huvuden. Tack också till alla vänner och familj som tagit hand om oss så bra.