abbelibabba

Vissa människor påverkar mer än andra och när jag slog upp DN på nätet blev jag jäkligt ledsen av rubriken om Johanna Sällströms bortgång. Hon är nästan jämngammal med mig och en sån som känts närvarande i hela mitt liv. Hon känns som hon skulle kunnat vara en kompis eller så är det bara att hon känts på riktigt. Kanske lite FÖR riktig undrar jag nu när jag bara kommer på de tragiska roller hon spelat.

Det är så jävla sorgligt att nån ska behöva må så jäkla dåligt att man ser som enda utväg att ta livet av sig. Jag pendlar mellan ilska mot just det, oriktad ilska mot samhället och ilska mot individens feghet att inte se förbi sig själv. Ja, jag syftar på att hon efterlämnar en femårig dotter och kan inte för mitt liv förstå hur man kan välja bort att aldrig få se sitt barn igen. Jag kan inte få in i mitt huvud att jag någonsin skulle kunna välja bort att möta Noams blick, hans livsglädje, hans kärlek till mig mot något.  Hur kan man ta ett så egoistiskt beslut att välja att försvinna ur sitt barns liv? 

Anledningen till att jag inte förstår är väl just för att jag aldrig mått så dåligt kanske...vad vet jag. Jag hoppas att jag aldrig behöver det heller. Slut på tankar. Tom. Godnatt.