abbelibabba

Igår satte ett bröllop igår på vår gata. Tjo och tjimm till halvsent och sen började pling-plongmusiken lira igen vid sexrycket. Ibland startar man redan vid fyra på morgonen så vi kanske hade tur med våra morgontrötta grannar ändå.

Tror att jag glömt skriva om en mystisk sak som hände när farsan kom. En stund efter att Nak hämtat far med familj på flygplatsen ringer vakten på dörren och lämnar ett papper. Han säger att polisen var vid grinden och vill veta vilka som bor i mitt hus. Dagen efter skulle de komma och hämta pappret där Namn, personnummer, passnr, visanr, kön, yrken, nationalitet skulle fyllas i. Hur kunde de veta att farsan var här om de inte följt efter bilen från flygplatsen?
Ingen kom för att hämta pappret som vi givetvis inte fyllde i. Var det nån på gatan som drog en rövare att försöka hämta uppgifter de inte hade rätt till för att göra sig en dollar eller två på något sätt....jag har ingen aning. Mystiskt var det iallafall.
Imorgon ska jag och Mimmi fira vår bröllopsnatt (i efterhand) med att sova över på Le Royal. Hoppas hinna med middag och fest hos Erik på kvällen också samt några drinkar på Elefanten. På lördag ska jag försöka få med farsan på beach party på hotell Cambodiana där de tydligen har byggt strand mot Mekong - yummie!

Jag minns första gången efter skoltiden när sprang på någon från skolan som jag kände igen och hälsade glatt. Personen i fråga såg otroligt frågande ut och det har sedan dess långsamt gått upp för mig att det kanske bara var jag som hade hyfsad koll på vad alla 1000 elever i Farsta Gymnasium hette mellan 93 och 95. Så har det sett ut genom livet för mig. Jag brukar ha otroligt bra koll på människor jag träffat genom livet - ansikten fastnar och ofta namn också. I Phnompan är det likadant. Jag uppfattar det mer eller mindre som jag "känner" alla de människor som fikar/jobbar på samma fik som jag varje morgon. Jag har någonstans snappat ut deras namn, känner igen dem på stan osv. Fortfarande hamnar jag således i samma situationer när jag sedan glatt hälsar på gymmet på min "kafékompis" som hamnat i maskinen bredvid. Han/hon har ingen aning om vem jag är och undrar vad jag för en idiot som hälsar på vilt främmande. Vad är det jag lider av? Varför registrerar jag människor? Någon som lider av samma åkomma eller är jag en sån blek mus att ingen ser mig ;)?

En händelse som föder min ilska i detta land. Jag vet att jag inte kan bli arg, att det inte tjänar någonting till men va fan...
Fick en hantel av Mimmi i januari och har länge letat efter en lika tung till att komplettera med. När jag hittade två hantlar på Pencil Market idag sken jag upp, dessa två kunde monteras om till en lika tung som den jag hade. Den ena saknar dock pris så jag frågar försäljaren som står en meter bort vad de vill ha för den.
- No, that one we don´t sell.
Jag: What do you meen don´t sell?
- We don´t sell like this.. (ena hanteln hade jag då monterat isär för att se att den passade på den andra)
jag:- Ok, but I will buy it like this (monterar ihop igen) How much is it?
- I have to check
Jag: ok
Han försvinner en kvart...kommer tillbaka.
- No, sir. We don´t sell.
Jag: - I don´t understand.
- My boss say. We don´t sell-
Jag: - You don´t sell the things in your store, let me talk to your boss.
Han försvinner en kvart till. Kommer med bossen.
- Sorry, sir we don´t sell like this. pekar på hantlarna.
Jag (något frustrerad) : Ok, then how do you sell? Can I buy this- pekar på ena hanteln.
- yes.
Jag: But I can´t buy this pekar på den andra.
- No
Jag: How can I buy it then?
Bossen börjar plocka på en massa lösa vikter som säljs lösa på min hantel.
Jag: But I don´t want those - pekar på det han plockat på. Why can´t I buy without them?
- We got no price for that.
Jag: But it is in your store like that. Can you not just give my a price? I pay you the same price as that one - pekar på den större dyrare hanteln.
- No. Sorry sir we can not sell, maybe next week.
Jag: What do you meen by next week?
- Maybe we can sell you next week.
Jag bryter ihop och skäller lite på hur idiotiskt allt är, försöker förklara hur galen deras logik är med att dra ett exempel över att han försöker tvinga mig att köpa en potatis också när jag bara vill köpa morötter.
Jag går därifrån som idioten....igen. Suck!

Jag bara älskar när de hissar killen som är på väg till jobbet...

Vi har varit i Asien i över ett år utan att lyckas bli hembjuden till en enda kambodjan. Jag hoppas att det har att göra med kulturen här snarare än att vi är så otrevliga att ingen vill ha med oss att göra. Vårt första bevis på att vi tål att tas i utan tång fick vi i helgen när vi kom hem till Noams kompis Bakus familj. Härligare får man leta efter. Vårt första möte med en afrikansk familj i asien slutade med att vår avlämning av Noam blev eritriansk lunch med efterföljande egenimporterat och nyrostat etiopiskt kaffe med obligatoriska popcorn till. Fantastiskt gott och härligt sällskap som också gav perspektiv på vår tillvaro när Bakus mor berättade om när hon jobbat världen runt när barnen var små osv. Bland annat en sväng i Irak, då hon fick flyga hem några dagar var sjätte vecka för att träffa sina då 2- och 5-åringa söner. Nu skulle hon åka och hälsa på de äldsta barnen och sin man i Malawi i två veckor.
När solen höll på att gå ner samma dag hade jag en fantastisk promenad i motljuset på gata 278 (Vid Boom boom room, för er som varit här). Solen stod så lågt att den slickade körbanan och ljuset var så intensivt och stekande att det gick att skära med kniv. Wow, vilken känsla att för varje steg klyva massan och skapa sig ett  nytt synfält trots fejkRayBansen på. Jag njöt varje sekund och tänkte på alla gången jag masat mig över Åsötorget i motvinden som skapas mellan Åsö och Skrapan. Det här var samma feeling med ren njutning istället för obehag. Oj,oj,oj.

Idag verkar Noam piggare och har bara låg feber och dansar runt till Bolibompaskivan. Hoppas det går åt rätt håll nu.

Noam har åkt på feber igen och farsan med familj har åkt till Sihanoukville en vecka eller så. Vi ska tillbaka till doktorn kl.14 idag för säkerhets skull eftersom Noam hade hjärnskakning i börjn på veckan.
Solen skiner men ingen kan gå ut.

Får väl börja med att ursäkta mig till Anna, Kent och Elma. Jag hade tänkt att lägga ut en massa fina bilder på er och från det galna nyåret när datorn kraschade som vanligt. På lånedatorn får jag inte lägga in något, därför har det dröjt.

Tänkte berätta om ett vardagsexempel på hur små marginaler människor lever på i det här landet. En bekant har en tuk-tuk-förare som hon brukar åka med. Härom veckan blir han påkörd av en oknha (rik laglös överklass) och en backspegel på den feta Lexusen går sönder, han erbjuder sig att åka och köpa en ny trots att det inte var hans fel. Okhnasen drar vapen och slår honom sönder och samman, tillkallar sen polisen som syr in honom. Han får i finkan veta att om han inte betalar 100 dollar får han inte tillbaka sin tukis och för varje dag han sitter inne kommer beloppet att dubblas. Desperat ringer han till vår bekant och ber om att få låna 50 dollar så att han kan betala sig ur finkan och få tillbaka tukisen.
Vi bor i Vilda Västern!

1. "Pappa, efter mjölktänder får man osttänder"
2.  Noam: - Pappa du har en tjejrumpa
Jag: - Jasså, hur ser en sån ut då?
Noam: - Vit och stor!
3. Efter kvällsduschen och dubbel hårtvätt.
Jag: Kom får jag lukta på ditt hår. Mmm, det luktar supergott.
Noam: Får jag lukta på ditt?
Jag: Ja (och böjer mig ner så han kan lukta)
Noam: Det luktar bajs.

I dagens Cambodia Daily kan vi läsa om fabriksarbetare som blivit påkörda av en bil när de strejkat för att få ut sina minimilöner.
På Otres beach i Sihanoukville har i veckan alla restaurang- och kioskägare fått ett brev där det står att de har en vecka på sig att klappa igen sin verksamhet annars blir de bortkörda med våld. Detta trots att många har lease-kontrakt till 2009. - De gäller inte och ni ingår inte i de framtida planerna för turismen låter myndigheterna meddela via sin talesman.
IMF avser att skräddarlönerna i Kambodja bör sänkas för att kunna konkurrera med ex. Kina. Idioter.

Amerikaner boende i PP kan komma och rösta i primary elections på USA Donuts...(say no more.) hälsar democratsabroad.com.

Å så nationalhymnen, det är bara att sjunga med :

Maria. Det var Setsara på 278:an. Lite trist eftersom vi beställt mycket bra och billig mat därifrån.

I natt vaknade Mimmi av att magen var i olag sen blev det ingen sömn mer för henne den natten. Jag vaknade med småfeber och en dålig mage jag med. Noam är frisk med undantag för lite hosta. Febern har skenat uppåt under dagen och varje glas vatten straffas med ett toalettbesök. Ligger som två urlakade sillar och kippar efter ork när vi inte turas om att sova.
Usch, usch.

Tidigt imorgon bitti åker Joel, Sofia, Hedvig och Turid hem mot Svedala igen. De tappra har en 35 timmarsresa med fyra byten framför sig och jag önskar dem all lycka på vägen - ni är otroliga. Det har varit härligt men intensivt att leva storfamiljsliv och Noam är inte den enda som kommer att vara ledsen imorgon.

Min huvudvärk har dragit sig tillbaka något och imorgon är det nog dags att komma in i träningsrutinerna igen.

En incident från helgen: Vi ringer en restaurang och beställer mat till sju personer varav tre hungriga, griniga barn. Hon som tar beställningen pratar flytande engelska vilket inte är så vanligt här. Efter cirka 40 minuter ringer det en kille från restaurangen som bara vill kolla så att vår beställning är rätt. Hoppsan, här är de noga, tänker jag. Efter ytterliagre en halvtimme ringer det igen från haket. Vad nu då? De vill att jag ska repetera beställningen igen.
På restaurangen:
- Öh, du, jag fattar inte vad jag ska laga. Vad ska jag göra?
- Äh, vi väntar en stund och ser om det klarnar?
40 minuter senare.
- Du jag vet fortfarande inte vad jag ska laga. Ska jag ringa och fråga?
- Okej, gör det.
Ringer upp och fattar ingenting vad svennen säger:
- Yes, yes, yes, yes!
Lägger på.
- Du jag fattade inte ett ord av vad han ville käka.
- Äh, det kanske klarnar, ge det en stund.
-Okej.
30 minuter senare.
-Du jag vet inte riktigt vad jag ska laga. Ska jag ringa och fråga.
- Okej.
Ringer upp igen.
Jag till slut: Men skicka hit det nu har lagat nu det spelar ingen roll.
Tyst i luren.
Jag: Ni har inte börjat lagat något eller hur?
- No!
Jag lägger på.
- Vad sa han?
- Jag vet inte, jag tror inte han ar hungrig längre.
- Du ser, det klarnar.
Går tillbaka till att peta näsan.