abbelibabba

Varje morgon på väg till jobbet är jag en potentiell livsfara både för mig själv och andra. Jag tenderar liksom att falla in i något som liknar ett transtillstånd där benen bara går och huvudet inte alls är i stockholmstrafikens myller av bussar, fotgängare och stressade morgonbilister. Kanske är det en kombination av den ständiga sömnbristen man lider av som småbarnsförälder, att jag kan vägen som min egen ficka och känslan i att bara få flyta bort som gör att det blir som det blir. Jag blandar vilt i tankarna också. Hoppar mellan minnen och vardagens bestyr utan att sålla. Idag kom jag att tänka på min gamla högstadiekompis Björne och hans fotbollsdojjor jag fick låna en gång. Björne lirade i Bajen då och pjucken var i känguruskinn om jag jag inte minns fel. En annan hade bara grusskor och det vankades väl gräsmatch. Tror det är första och ända gången jag använt skruvdobb. Jag minns hur jäkla snabb jag kände mig i de där pupporna. Som om jag flöt eller flög fram över gräset. Jag gjorde mål i de där kängurudojjorna. Tack för lånet Björne om jag aldrig sa det.

This is it Jag går Och skriver och pratar samtidigt Take that

Härom dagen åt vi inbakad fisk och under middagen så öppnade vi filopaketen för att se vilken sorts fisk vi hade fått. Noam öppnar sitt och utbrister med ett glädjetjut:- Ja, jag fick silverfisk!

Jag har inte skrivit på länge som ni kanske märkt. Anledningarna är många men den här veckan skyller jag på att vi ska flytta i nästa vecka. Spännande, spännande och framförallt större. Vi utvidgar från och med måndag vårt levnadsutrymme med 11 gigantiska kvadratmeter. Det betyder att vi ska sälja vår fina lya och att dagar och kvällar går åt till fixande och åter fixande. Ring gärna och plocka ut oss för en öl på kvällarna, det behöver vi just nu.

Här längst ner i landet har danskarna lurat bönderna att köra halva flaggan i rött istället för blått. De är bra att vifta med iallafall...

Nu finns jag även på Twitter under namnet Bullpappan. Hoppas få upp lite påskbilder från Skåne innan helgen är slut.

Så klappade jag igenom till sist. Huvudet tycks ha inackorderat en grupp afrikansk trummare, en derbystinn fotbollsklack och Munchens samtliga umpa-bumpa-orkestrar som tävlar om att föra mest liv där på insidan. Knaprar Alvedon som en tok och sover oftare än Idris och vaknar ändå upp gång på gång med en bullrande skalle. Nu ska jag lägga mig igen så att jag blir frisk någon gång. Det här var jobbigt...

11000 urologer har samlats till konferens på Mässan och man får väl gissa att det finns en och annan skröna att fånga upp på after work-ölen idag. Dagens citat kommer från Sam på jobbet: "Älska dina bröder som en syster, oavsett kön."

Att-göra-listan i köket växer sig allt längre ochdagarna bara rinner iväg för tillfället. Saknar Noam och Idris något enormt på dagarna och det känns som jag missar, missar, missar när jagfår Mimmis sms-rapporter om Idris första leende eller om hur Noam slänger av sig jackan och skriker vårtjut i den första värmande solen för året. Jobbar som ett psyk för att visa mig duktig på nya jobbet och på att bygga upp det kontaktnät jag tappade under åreni Kambodja. Den som lever får se vart det leder den sista juni när jag står arbetslös igen. Vårsol ja och som svensk måste jag ju kommentera vädret. Som jag har längtat till de här dagarna när solen ligger strax över horisonten och gör allt till svarta konturer och damm i motljuset. Götgatsbacken gör mig extra glad dessa dar, när frihetskänslorna bubblar, mycket tack av att man få gå i körbanan och visst borde hela innerstan vara bilfri. Fram med cyklos Stockholm. Appropå det måste jag kolla om nya cykeln står kvar nere på innergården där jag ställt den efter ett vansinnesbråk med mitt psykfall till granne som fått för sig att den stod ivägen för hans på sin tidigare plats. Människa med en liten patetisk värld...suck! Tillbaka till solen. Igår hade de slängt upp uteserveringen på Snaps och tre tappra hade trotsat kylan med en kall men ge det några dar och grader till och där är fullsatt - på lunchen. Det är det alltid på Jägaren annars för den som vill få Finlandsbåt sju dagar i veckan. Själv nöjer jag mig med att gå förbi utanför varje dag på väg från jobbet och är nästan halvblarig av bara rökarnas andedräkter där på trottoaren. Dags att göra en vårmix till Ipoden tror jag - Kenta får nog inleda med schlagerdängan Utan att fråga.

Det var ett tag senjag skrev även om tankarna på bloggen alltid finns där. Förklaringen är naturlig - två barn tar tid. Lillebror har nu äntligen fått namnet Idris. Ett namn som vi snappade upp från Jonas Hassan Khemiris pjäs "Fem gånger gud" där vår kompis Joel spelade med. Namnet är tydligen både arabiskt och walesiskt men ursprunget spelar mindre roll för mig, jag tycker det är snyggt helt enkelt. Mina tio första föräldradagar rinner iväg som champagnen på Visby kallbadhus under Stockholmsveckan och redan på måndag ska jag börja jobba igen. Hur ska det gå till? Jag kommer längta ihjäl mig. Mimmi börjar bli rörligare efter operationen men har en bra bit kvar till full rörlighet och får absolut inte lyfta tungt osv. Någon som kan komma och knyta hennes skor och handla i veckan? =) I förrgår kom så äntligen containern med alla saker från Kambodja. Saker från tio rum och kök skulle in på 60 kvm - Tjeeeena! Jag behöver inte säga att det är stuffed här hemma nu och alla gäster som kommer och hälsar på måste ta något med sig när de går. Jag tycker trots allt att det ser okej här nu och det var kul att få alla grejer. Jag har saknat durkslag, stereo, gitarr och målargrejerna mest tror jag. Appropå målning så har Mimmis mor fixat så att jag kanske får ställa ut några taqvlor hos en kompis till henne under Konstrundan på Österlen i påsk. Lite läskigt men kul. Ska bli bättring med uppdateringarna nu...

Hittade det här på text-tv och kan inte låta bli att tycka att det är förbannat roligt: Skyllde på Mållgan - friades En 23-åring friades från anklagelser för rattfylleri efter att ha påstått att en man vid namn Mållgan kört hans bil. Mållgan ska ha varit 120-130 cm lång, haft långt hår till knäna, bu- rit vita byxor och brutit på norska. Det var 2006 som polisen grep mannen, som hade en blodalkoholhalt på 1,25 promille. För en stund hade poliserna tappat bilen med blicken och när de kom fram stod mannen utanför bilen. Han hävdade att Mållgan hunnit smita. Värmlands tingsrätt ogillar åtalet, men konstaterar att berättelsen i vissa delar ger utrymme för tvivel. Mållgan = Alfons Åbergs låtsaskompis Man ser ju framför sig när fyllot drar storyn för snutarna och hur de skriver ner signalementet på Mållgan, hur anropet går ut över polisradion, hur radiobilarna i Värmland cruisar runt i jakten på en man med vita brallor, 120 cm lång med hår till knäna. Jag ser också mannen som dragit rövarhistorien vakna upp dagen efter jäkligt ångerfull och sedan någonstans på vägen mot rättegång inse att han kanske dragit sitt livs bästa ljug i fyllan och villan. Att sen se hans advokat peppa honom att berätta samma version som i förhören och hur han ser levererar skitsnacket i rätten. Frustrationen över att inte kunna fälla honom och hans firande med polarna är inte heller svårt att få fram på näthinnan. Idiotisk grej men kul story med många dimensioner.

Bussen går rakt utanför Under de solbleka slaka fanorna Håret framför mig är svart Som att stirra rakt in i en korp Hon luktar gott på det sättet som bara kvinnor kan Ängsblommor eller bara rent Jag har aldrig haft långt nog Att lukta om mitt eget doftat sådär Var på väg dit en sommar Men fick panik på skatboet Jag blundar Och märker inte förrän hon är borta Att jag saknar den där doften Som man saknar hos en bebis När den plötsligt En dag är borta Och man inte minns När den försvann

När dörrarna öppnar sig möts jag av en hel vagn proppfull med eldiga älskare och älskarinnor. Där sitter några som är på väg hem från KTH också. Tempot är uppskruvat men stilla när en kvinna i neonjacka tycker livet är orättvist med finsk brytning och låter världen veta vad lite billigt dessertvin kan göra för hämningarna. Jag ska bara en station och orkar inte ta ur musikpluggen som lägger en isolering mellan mig och obehag men när fyllot spänner sina blekgrå och sprider spott över en liten russintant får jag nog. "Nu håller du käften och låter henne va" säger jag med min myndigaste röst och häpnar nästan själv när det tar skruv och kvinnan med för mycket innanför västen blir lika plötsligt stum och förstoppad som hon fick mundiarré. När det kommer spridda applåder är jag redan på väg av vid Medis men jag känner dem som en varm tryckvåg i ryggen. Längtan efter Noam tar vid och jag joggar på lätta fötter. Elvis has left the building

Vi satte in persienner i vardagsrummet i fredags eftersom vi kommer bo i ett akvarium när det flyttar in folk i nybygget tvärs över gatan. Snubben som var här och mätte våra fönster förklarade för Mimmi på telefon vad som skulle ske på fredag:

Idag satt Noam försjunker i djupa tankar över middagen och jag frågade honom vad han tänkte på.

...att de förenta staterna av Amerika bröt 220 år av vita gubbar vid rodret, nu väntar vi på den första kvinnan. Lycka till Barack!

Jag tänder inte. 

Idag har jag jobbat min första dag på över två år. Jag vikarierade i en mellanstadieverksamhet och det tog mig en halv dag att både komma ihåg vad jag älskade med att jobba i skola och varför jag slutade. 

Så börjar då vardagen infinna sig så smått även om jag inte har gått till jobbet ännu. Noam började på sin gamla förskola Svarta Grisen i måndags och det har gått galant att komma tillbaka för honom. Jag tror han kände igen några barn, personal och föräldrar och det kändes nog skönt. När han väl insett att dagarna på "dagis" handlar bara om lek och inte innehåller vare sig lektioner eller bestraffningar kändes det som gläden bara flödade fram. Svarta Grisen är ju också väldigt speciellt på det sättet att många föräldrar har tid att ta det lugnt på morgonen med sina barn och hänga runt på en fika i soffan över en saga osv. Vi får väl se hur det kommer funka för oss när allt drar igång på allvar. För mig personligen var det en fröjd att kunna diskutera ordenligt med personalen och att träffa andra föräldrar - vilket inte fanns som många möjligheter till i Kambodja. 

Vi tog ett litet familjefoto hemma i vardagsrummet innan vi åkte. Nu bär det av till arbetslöshet på KnivSöduur. Hå hå ja ja!