abbelibabba

Varje morgon på väg till jobbet är jag en potentiell livsfara både för mig själv och andra. Jag tenderar liksom att falla in i något som liknar ett transtillstånd där benen bara går och huvudet inte alls är i stockholmstrafikens myller av bussar, fotgängare och stressade morgonbilister. Kanske är det en kombination av den ständiga sömnbristen man lider av som småbarnsförälder, att jag kan vägen som min egen ficka och känslan i att bara få flyta bort som gör att det blir som det blir. Jag blandar vilt i tankarna också. Hoppar mellan minnen och vardagens bestyr utan att sålla. Idag kom jag att tänka på min gamla högstadiekompis Björne och hans fotbollsdojjor jag fick låna en gång. Björne lirade i Bajen då och pjucken var i känguruskinn om jag jag inte minns fel. En annan hade bara grusskor och det vankades väl gräsmatch. Tror det är första och ända gången jag använt skruvdobb. Jag minns hur jäkla snabb jag kände mig i de där pupporna. Som om jag flöt eller flög fram över gräset. Jag gjorde mål i de där kängurudojjorna. Tack för lånet Björne om jag aldrig sa det.