abbelibabba

Jag minns första gången efter skoltiden när sprang på någon från skolan som jag kände igen och hälsade glatt. Personen i fråga såg otroligt frågande ut och det har sedan dess långsamt gått upp för mig att det kanske bara var jag som hade hyfsad koll på vad alla 1000 elever i Farsta Gymnasium hette mellan 93 och 95. Så har det sett ut genom livet för mig. Jag brukar ha otroligt bra koll på människor jag träffat genom livet - ansikten fastnar och ofta namn också. I Phnompan är det likadant. Jag uppfattar det mer eller mindre som jag "känner" alla de människor som fikar/jobbar på samma fik som jag varje morgon. Jag har någonstans snappat ut deras namn, känner igen dem på stan osv. Fortfarande hamnar jag således i samma situationer när jag sedan glatt hälsar på gymmet på min "kafékompis" som hamnat i maskinen bredvid. Han/hon har ingen aning om vem jag är och undrar vad jag för en idiot som hälsar på vilt främmande. Vad är det jag lider av? Varför registrerar jag människor? Någon som lider av samma åkomma eller är jag en sån blek mus att ingen ser mig ;)?

En händelse som föder min ilska i detta land. Jag vet att jag inte kan bli arg, att det inte tjänar någonting till men va fan...
Fick en hantel av Mimmi i januari och har länge letat efter en lika tung till att komplettera med. När jag hittade två hantlar på Pencil Market idag sken jag upp, dessa två kunde monteras om till en lika tung som den jag hade. Den ena saknar dock pris så jag frågar försäljaren som står en meter bort vad de vill ha för den.
- No, that one we don´t sell.
Jag: What do you meen don´t sell?
- We don´t sell like this.. (ena hanteln hade jag då monterat isär för att se att den passade på den andra)
jag:- Ok, but I will buy it like this (monterar ihop igen) How much is it?
- I have to check
Jag: ok
Han försvinner en kvart...kommer tillbaka.
- No, sir. We don´t sell.
Jag: - I don´t understand.
- My boss say. We don´t sell-
Jag: - You don´t sell the things in your store, let me talk to your boss.
Han försvinner en kvart till. Kommer med bossen.
- Sorry, sir we don´t sell like this. pekar på hantlarna.
Jag (något frustrerad) : Ok, then how do you sell? Can I buy this- pekar på ena hanteln.
- yes.
Jag: But I can´t buy this pekar på den andra.
- No
Jag: How can I buy it then?
Bossen börjar plocka på en massa lösa vikter som säljs lösa på min hantel.
Jag: But I don´t want those - pekar på det han plockat på. Why can´t I buy without them?
- We got no price for that.
Jag: But it is in your store like that. Can you not just give my a price? I pay you the same price as that one - pekar på den större dyrare hanteln.
- No. Sorry sir we can not sell, maybe next week.
Jag: What do you meen by next week?
- Maybe we can sell you next week.
Jag bryter ihop och skäller lite på hur idiotiskt allt är, försöker förklara hur galen deras logik är med att dra ett exempel över att han försöker tvinga mig att köpa en potatis också när jag bara vill köpa morötter.
Jag går därifrån som idioten....igen. Suck!