abbelibabba

Vi har varit i Asien i över ett år utan att lyckas bli hembjuden till en enda kambodjan. Jag hoppas att det har att göra med kulturen här snarare än att vi är så otrevliga att ingen vill ha med oss att göra. Vårt första bevis på att vi tål att tas i utan tång fick vi i helgen när vi kom hem till Noams kompis Bakus familj. Härligare får man leta efter. Vårt första möte med en afrikansk familj i asien slutade med att vår avlämning av Noam blev eritriansk lunch med efterföljande egenimporterat och nyrostat etiopiskt kaffe med obligatoriska popcorn till. Fantastiskt gott och härligt sällskap som också gav perspektiv på vår tillvaro när Bakus mor berättade om när hon jobbat världen runt när barnen var små osv. Bland annat en sväng i Irak, då hon fick flyga hem några dagar var sjätte vecka för att träffa sina då 2- och 5-åringa söner. Nu skulle hon åka och hälsa på de äldsta barnen och sin man i Malawi i två veckor.
När solen höll på att gå ner samma dag hade jag en fantastisk promenad i motljuset på gata 278 (Vid Boom boom room, för er som varit här). Solen stod så lågt att den slickade körbanan och ljuset var så intensivt och stekande att det gick att skära med kniv. Wow, vilken känsla att för varje steg klyva massan och skapa sig ett  nytt synfält trots fejkRayBansen på. Jag njöt varje sekund och tänkte på alla gången jag masat mig över Åsötorget i motvinden som skapas mellan Åsö och Skrapan. Det här var samma feeling med ren njutning istället för obehag. Oj,oj,oj.