abbelibabba

Idag var en speciell dag för en fotbollsdåre som mig. Noam gjorde nämligen sin första fotbollsträning med ett lag idag. Det klassiska träningen skedde på Internationella skolan i Phnom Penh och närvarande var tränaren med de högt uppdragna shortsen (tysk tror jag), en assistent och fyra barn. Noam inledde entusiatiskt trots viss ovana att hålla på med övningar i stället för att bara jaga boll. Hungrig var han också efter skolan så pappa fick fylla på reserverna med fralla, äppeljuice och massa vatten. Efter halva träningen hade Noam fått nog och ville leka istället men tränaren lyckades locka tillbaka honom på planen. Som sig bör avslutades träningen med tvåmålsspel. Hur det gick: 1-1, Noam satte ettan på en kontring när övriga spelare hittat en groda bakom andra målet. Han var nära på att göra ett i egen kasse också men målvakten räddade. Pappa försökte diskret ropa och peka vilket mål det skulle målas i men fick svar på tal direkt:

Skåda amöban i vitögat.

Idag fredag skulle jag ha åkt till sjukan i Bangkok för att kolla vad som kan ha orsakat min migränhuvudvärk. Istället för sjukan i Bangkok blev det sjukan här i Phnom Penh redan igår. Efter att ha varit dålig i magen en tid flippade kistan helt vid elvatiden på dan samtidigt som jag fick 40-graders feber. Tappade förmodligen all vätska i kroppen och minns bara att allt blev väldigt förvirrat och snurrigt. Mimmi (som var i Bangkok) lyckades ringa Maria som kom över och tillslut fick mig till sjukan. Jag låg med dropp i fyra timmar ungefär innan febern började gå ner  och jag återfick medvetandet ordentligt. 

Jag måste tjata ytterligare en gång om filmen Once. Efter den här inledningscenen satt jag som fastspikad. Det är något med vissa människors röster och passion att sjunga som liksom skalar av min hud och gör att musiken går rätt ut i blodet. Glen Hansard personifierar Det i den här filmen och i den här scenen inte minst. My God! Jag kan lyssna hur många gånger som helst på det. Magnifikt.

Asien bjuder emellanåt magen på en åktur som heter duga. Jag själv lyckades få mer än en kashmirrock med mig hem från Thailand häromsistens. Fyra-fem dagar i rad gick jag inte länge än replängds-avstånd från muggen som Ronja Rövardotter skulle ha sagt.

Ett par såna här dojjor köpte vi till Noam i helgen...jäkligt snabba!

Noam säger numera: Jag drinker en juice! Han kommer vara en fullfjädrad Silverstedt tills vi kommer hem.

-Se upp Katten och Harry Potter-tomten, det kommer någon bakom ryggen!

Ibland gick det vilt till när Noam, Hedvig och Turid lekte...

...men ibland var det lugnt!

Mopparna brukar lastas ganska hårt i Phnompan. Den här killen fegade lite...jag menar allvar!

Uttråkad ellerett försök att vara arty?

Äntligen har jag haft turen lite på min sida. Min kära mor gav mig i födelsedagspresent att inhandla en IPod. Min första mp3-spelare någonsin inhandlades därför med stor spänning idag - hej då kassetband och grammofonskivor, nu kliver jag in i den digitala världen.

Det här tjatet har alla ni som varit här redan hört från mig men jag grubblar fortfarande. Hur funkar exempelvis myror. Mitt kök är oftast helt fritt från myror, inte en enda syns till på väggar eller golv. I skåpen är allt förslutet med zip-it-påsar. När det sen händer att jag eller Chenda lämnar en påse öppen en centimeter eller så så tar det inte många timmar innan maten är invaderad av myror och förstörd. Hur fan funkar detta? Har myrdjävlarna en ensam spejare som sitter i mitt skåp och kollar när påsen lämnas pyttelite öppen, plockar upp walkie-talkien och ringer sina tusen polare som ligger i bakhåll starx utanför fönsterkarmen? Luktar de till sig att maten är fri hela vägen utifrån? Hur kommunicerar de? Vem följer efter vem och varför? Om de snackar - varför varnar de inte varann när jag går lös med myrsprayen eller toapappret över hyllorna och borden?

Imorgon bär det av en långhelg till Chang Mai i Thailand för att hälsa på Henrik, Sara och Supani. Härligt ska det bli.

Min son har börjat prata svenska som Victoria Silverstedt på sistone, idag sa han:
- Jag och morfar bringde lite potatisar från Elsewhere, när han hade tagit en doggybag med sig hem.

Inga förslag än på vad som ska ersätta mina chips i natten *dricker vatten i mängder*

Efter en ny migränattack härom dagen fick jag nog och gick till doktorn. Jag försökte förklara för den kambodjanske doktorn att det här inte var någon vanlig huvudvärk, att jag tror det är migrän och att jag vill scanna skallen. Efter all vanlig rutinkontroll med puls, feber, blodtryck, hals, öron osvosv började han jollra om att man kunde få väldigt ont i huvudet om man hade krokigt bajs på morgonen.
- Poop, you know poop, how was this morning? Like this *visar en krok med händerna*
Jag försökte vänligt men bestämt förklara att jag inte trodde att problemet låg mellan mina skinkor utan ville att de skulle skicka mig till en neurolog i Bangkok och att en remiss vore bra. Efter många om och men fick jag min remiss efter att blivit tappad på blod och testad.
Det är fascinerande att se hur hela kliniken går runt på att det är fem kvinnor som vet vad de håller på med och räddar de manliga doktorernas ansikte gång efter annan. Billigt är det inte heller exempel: ta febern på Noam och lämna två kissprov: 160 dollar.
Trevlig helg!

I ett förvirrat ögonblick med för mycket champagne under västen tror jag minsann att jag hade som nyårslöfte att till sommaren skaffa mig rutor på magen och att jobba duktigt på boken. Nu har jag varit ganska duktig med träningen och faktiskt gått ner nåt kilo sen nyår - en och en halv timme tennis idag. Men jag faller ständigt i småätarfällan. Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt mig själv att sluta köpa hem chips, nötter, choklad, läsk och inte minst öl. Jag har prövat (som nu) att bara dricka sodavatten, käka en burk oliver osv istället för allt sött och fett men det går liksom inte att hålla i. Det funkar en vecka eller två, sen är jag tillbaka i småätarträsket. Det här är ett rop på hjälp ;=) och en uppmaning till mina läsare att ge mig era lösningar på hur ni klarar av era munchies-attacker. Vad trycker ni i er på kvällarna med gott samvete - ha gärna i beaktande att det är rutor på magen som gäller fortfarande. Ps. gräddfil finns inte här, en dipälskares vånda. ds.
Tack på förhand!
Mr. Slim

Idag är det fem år sedan Kenta gick ur tiden...nu är han förmodligen blåbärsplockare någonstans och tar dan som den kommer som han sa till Bengt Bedrup efter att ha sjungit denna låt i Melodifestivalen iför klassisk t-shirt  med trycket "69-try it you like it!".

Nu ska jag skriva ytterligare ett av dessa inlägg som visar på hur livet här gestaltar sig för oss - himmel och helvete på samma gång.
I fredags satt pappa och Irene barnvakt till Noam och jag och Mimmi skulle äntligen få fira vår försenade bröllopsnatt med övernattning på hotell. Som välinitierade läsare vet så firade vi vår bröllopsnatt i somras i en gammal husvagn från 70-talet. Väldigt romantiskt men inte så lyxigt om man säger så. I bröllopspresent fick vi därför pengar till en hotellnatt av min farmor och farfar. (tack igen - Bill och Marie)
Vi åkte iväg redan på eftermiddagen och han med att ligga och slappa vid poolsidan och ta en powernap på Le Royal. Fick ett fint rum och busade med att äta middag i sängen framför teven innan det var dags att svida om. Hann med en drink på Elephant Bar innan vi skulle iväg en sväng på fest till Erik, Mimmis kollega. Vi åker med en tuk-tuk-kille som kör lite för fort ut i varje korsning och vi ber honom gång på gång att sakta ner.

Sen kommer vi till det som gör att det här inlägget bara handlar om en lycklig man.

Nere på 51:an möts vi plötsligt av att det är tjockt med folk som blockerar gatan och vi förstår att det hänt en olycka nu igen. Instinktivt säger jag åt Mimmi att inte titta. Folkmassan skingrar sig lite när vi ska passera på gatan och där står en vakt med ficklampa och lyser upp "det" som ligger på gatan. Jag vet inte varför vi ändå tittar...kanske för att se om man kan göra något eller för att människan i sin natur är morbid i sin läggning....jag har inget vettigt svar men tittar gör både jag och Mimmi.
Det är blod precis överallt....kvadratmetervis och en person som är definitivt död ligger livlös i gatan med krossad skalle....
...hela situationen blir så extra äcklig av alla dessa människor som bara står runt kroppen, mer eller mindre i blodet och bara glor. Som det är en clown de står och kollar på...
Mimmi och jag blir tysta. Hela vägen bearbetar våra huvuden vad vi precis har sett. Tankarna maler och maler. Vem var denna person som inte kommer hem till sin familj ikväll? Var är bilen som högst trolig har smitit från olycksplatsen? Vad tänker den chauffören just nu? varför, varför varför? Hjälm - och personen hade trots allt troligvis levt idag...osvosv.

Sen åker vi på fest...men det blir inte riktigt kul av förståliga skäl.

Sen åker vi till hotellet och drömmer konstiga mardrömmar båda två.
När jag skriver detta kommer Mimmi precis upp från sängen idag och säger att mardrömmarna jagat henne hela denna natten också.
Vi äter den bästa hotellfrukosten jag någonsin sett och livet är aldrig bara lycka eller bara skit.