abbelibabba

Idag hade jag ett sån där ögonblick när man som förälder blir alldeles extra varm i hjärtat. (och önskar man haft en videokamera på sig) Noam och jag var hemma hos Parag och Noam lekte med hans dotter Yva medan jag och P målade på dockteatrarna vi bygger på. Medan färgen torkade gick jag in för att kolla vad barnen gjorde. Det var alldeles tyst i huset så jag trodde första att det var bus på gång. När jag kom upp för trappan sitter Noam blickstilla i en liten stol och Yva kammar sakta och nogrannt hans hår i en snedbena. Båda är knäpptysta och jag ser att Noam njuter. När Yva är klar tar hon upp spegeln och när Noam får se sig själv vänder han sig tyst mot henne och hela ansiktet spricker upp i ett stort leende. Yva i sin tur fyrar av sitt största leende och där står de tysta och bara ser på varann och ser ut som de personifierar ordet Lycka. Jag tittade på dem en stund och smög sedan ner osedd för att inte störa magin. Jag tror nästan det kom en liten lyckotår i ögonvrån också.