abbelibabba

Noam har det skittufft på sin nya skola och skriker, gråter som en besatt varje morgon när jag ska lämna honom. Eftersom han bara var ett år när han började förskolan hemma i Sverige och inte fattade vad som pågick innan han var mitt i det är allt väldigt jobbigt just nu. Någonstans tror jag också att han börjar förstå att det är här vi kommer att vara ett tag nu och bara det är svårt att smälta. Marc, faster, Micke, farmor, mormor, farfar kommer inte imorgon som han prövar med att säga, inte på fredag heller som han tar som nästa alternativ. (Det funkade ju med morfar så varför inte med resten tycks han undra)

Sen är det förstås jättejobbigt för honom att han inte förstår någon och att ingen förstår honom. Ni som känner Noam vet ju att han är supersocial och kastar sig med huvudet före in i alla sociala sammanhang men här funkar det liksom inte. I helgen sa han:

- Pappa, ingen pratar på min skola!

Fan är det så han upplever det, tänkte jag. Vi har pratat så mycket om engelska och tränat ord osv att jag trodde att det här med olika språk hade gått in.

Tänk er själva. Ni kommer till ett helt nytt ställe och blir inkastade bland hundra nya ansikten på ett jobb och när du börjar prata och försöka kommunicera med folk så grymtar de bara en massa konstigt tillbaka. Till på köpet så går den enda som förstår dig iväg. Inte fan undra på att man gråter då.

Nu ska jag åka och hämta Lillskrutt igen och hoppas, hoppas att han är glad och leker när jag kommer.

Häxhår är för övrigt på modet här i Phnom Penh. Alla män som lyckats odla ett häxhår i nån äcklig leverfläck bär med stolthet  upp sina alster. Är det i brist på skäggväxt de söker statushårväxt månne?