abbelibabba

Igår hörde jag två så vidriga historier att jag bara måste berätta om dem. De ger en ganska bra bild om hur långt Kambodja har att gå gällande mänskliga rättigheter.

I ett fattigt område i utkanten håller det statliga kambodjanska elbolaget att dra el och anställer då bygdens barn och ungdomar att plocka upp stenbumlingar ur de shackt grävmaskinerna gräver upp för ledningarna( för en spottstyver om dan) Härom veckan kom gigantiska bulldozers och fyllde igen hålen utan att först kolla om alla barn fanns uppe. En 12-årig pojke blev levande begravd och hittades senare vid en uppgrävning. Med vetskap om att familjerna inte har möjlighet att dra bolaget inför rätta ges familjen 1000 Dollar i kompensation för sonens liv som familjen förtvivlade är tvungna att ta emot.

Den andra incidenten var en högt uppsatt polis som är förbannad och avreagerar sig genom att skjuta automatvapen på öppen plats där ett gäng ungdomar äter sin middag på gatan. En 18-årig flicka skjuts till döds och familjen erbjuds 3000 dollar i kompensation. Samma sak gäller givetvis där - familjen vet att en rättsprocess är omöjlig att vinna då polisen är för nära maktens centra.

Arggggghhhhh!

Motivet passar för övrigt ganska bra in med hur jag känner mig just nu när eländet bara fortsätter. Igår gick Noam till skolan igen och jag hann tänka att nu vänder det. Det skulle jag aldrig ha gjort. Redan på kvällen klagade Noam på öronvärk och ont i rumpan och det blev en tur till doktorn igen. Väl där konstaterades öroninflammation och såreni rumpan efter den tidigare taskiga magen hade vi ju redan också sett. Natten blev relativt sömnlös då Noam vaknade hela tiden och skrek av smärta eftersom salvan han fått på kliniken snarare verkade förvärra hans sår än läka dem.

På morgonen idag verkade han dock okej så vi tänkte att så länge han glömmer bort det onda är det väl bra och örat verkade inte göra ont längre (det finnsen tendens att skriva ut antibiotika stup i kvarten här vilket gjort oss skeptiska). Väl framme i skolan fick Noam ont igen och eftersom Mimmi hade tid på kliniken med den enda läkare vi litar på här fick Noam hänga med dit istället. Hon lugnade oss lite vad det gäller Mimmi även om hon sa att magen kan vara instabil länge efter just amöbor då man inte kan behandla de cystor den skapar under graviditeten utan får försöka ta det efteråt. Noams rumpa var givetvis mask - vilket vi kunde räknat ut (med arslet) om den senaste veckan hade varit normal och inte kaotisk. Masken lägger ägg på natten och då blir det alltid värre. 

Så nu är äckelfamiljen på ny medicin utom Mimmi som får leva med eventuella kompisar. Vi (jag och Mimmi) verkar inte ha nåt än dock...peppar peppar!

Just nu är det bara att borra ner huvudet och ta en sak i taget dvs. hälsan först och allt annat sen. Tyvärr så finns ju alla andra tankar kvar därinne om vad man skulle gjort med tiden istället: Gå på sjyssta restauranger, träffa folk och fika och dricka drinkar, sola och bada, gå på alla roliga events och konserter som kommer såhär innan jul osv osv.

Men som sagt: En sak i taget.

På torsdagen började sen Mimmi må dåligt i magen och ju längre dagen led desto värre blev det. Hela natten till fredag satt hon ilåst på muggen och efter mycket om och men fick jag med en uttorkad lite loppa till SOS-kliniken på fredagen för dropp. Efter några timmar hade de konstaterat amöba dysenteri (heter det så?).  Eftersom hon är gravid fick hon inte ta den vanliga mördarmedicinen som bränner ut det ondskefulla utan någon svagare variant som de sa inte skulle påverka barnet. Oro givetvis ändå från båda oss. Tydligen var det inte bara en utan två olika grejer i kistan på henne och den andra kan de inte bota förrän barnet är ute så den får hon gå med till i februari. Känns ju inte så muntert.

Strikt diet på buljong, kokta grönsaker och sen inte så mycket mer. Vet från min amöbasläng att man tröttnar jäkligt snabbt på det och dessutom inte får tillräckligt med energi att hålla igång. 

Sen blev Noam dålig på fredagen med en vansinnig djuphosta from hell och asmatiska pipljud från bröstet. På lördagen hade det eskalerat och idag söndag har han givetvis feber också. 

Samtidigt som allt detta pågår måste vi packa ihop hela vårat hus eftersom containern till Sverige går på måndag, köpa alla de sista grejerna man tänkt på i två år att man måste ha med hem, sälja bilen och biljardbordet, söka jobb och rodda med elfel i huset. Jag går bara och väntar på att jag ska bli sjuk också.

Nu består min utmaning i att försöka få en urlakad Mimmi att förstå att jobb inte är att tänka på trots att projekt ska avslutas osv osv.

Vi syns på andra sidan containern...

serien är återigen från fulheten.com och ritad av Nanna Johansson

Hemma i Phnompan är det kaos och full rulle just nu. På måndag ska containern som åker till Sverige packas och till dess ska vårat materialistiska liv vara sorterade i kassar och lådor. Smygslänger gamla trasiga leksaker och skänker ut allt som är användbart på gatan till folk som behöver det bättre än vi. Har nostalgisk huvudvärk över att behöva göra sig av med en gammal VHS med många fina filmer till, springer som en tätting upp och ner för trapporna, undrar om jag läst den där deckaren i bokhyllan eller om jag nånsin kommer att göra det, tycker det är tomt på väggarna, förstår inte hur jag ska klara mig utan att måla sista månaden, flackar mellan - Det här blir bra - till - Helvete helvete helvete jag vill inte åka!

Bara att sätta igång och städa, vilket tog sin lilla tid trots hjälp från två vakter. Vi gick och la oss i ett annat rum ( lätt skakade) och försökte somna om efter ett tag.

Dagen har gått åt till att försöka hitta vad som gått snett tillsammans med 10 förstå-sig-påare som inte snackar ett ord vettig engelska och inte fattar ordet varför. Hur kan man om man lagar aircons och 135 cm lång komma för reparation till någons hus utan stege? är en annan fråga jag vill ha svar på.

Imorgon ska vi till kusten och vila upp oss till söndag. Men hade någon gett mig en flygbiljett till Sverige idag hade jag gladeligen hoppat på planet - så urbota trött på khmerlogik och idioti.

Har några saker kvar att lösa idag...och det kan ta sin lilla tid.

Suck!

Härom dagen kom jag på att Noam inte har någon koll på vad orden lätt och svårt betyder. Det rör till det emellanåt när han försöker förklara när han tycker någonting är lätt respektive svårt.

Idag frågade han mig vad lätt och svårt betyder. Hur förklarar man det på ett bra sätt? Någon?

- Nej, det där är bara en lång tusenfoting säger jag och ska plocka ut den när jag inser att den inte alls är en liten caterpillar. Fick efter många om och men ner ormen i en påse och bar ut den till vakten som identifierade den som en cambodian land snake (på khmer krånglar man aldrig till det). Mycket giftig enligt vakten men det ska mna nog ta med en nypa salt - någon som vet?

När vakten sa: Det där är en bebis, då måste mamman finnas någonstans i huset, satte stora ormnojjan igång på mig och Noam. Mimmi var mest sur att hon blev väckt av min fascination.

Den här veckan har flytthemångesten slagit till som aldrig förr. Trivs så jäkla bra med allt just nu. Men det är väl så det är att bryta upp. 

Påminner igen alla som är intresserade av några tavlor. Skriv på bloggen eller maila mig så jag vet vad som ska med i flyttlasset hem.

Obs! Intresse av någon tavla hemifrån Sverige bör anmälas snarast så jag vet vad jag ska ta med hem respektive lämna här. Flyttlaset går snart.

Obs! Intresse av någon tavla hemifrån Sverige bör anmälas snarast så jag vet vad jag ska ta med hem respektive lämna här. Flyttlaset går snart.